Utflykt med oanade upplevelser – det har hänt förr…

Helg betyder avkoppling och gärna utflykter.

Första helgen efter flytten bestämde min utflyktskompis och jag att vi skulle börja våra utflyktstrapatser igen efter ett ganska långt uppehåll pga pandemin, vi var i otakt när vi var i Marbella tillsammans. Men nu, nu har vi kommit igång. 

Vi planerar ingenting bestämmer bara dag och sedan händer det som händer. 

Igår morse, lördag, messade jag och skrev: “Ska bara hänga tvätt, duscha och packa ner tandborsten sedan hämtar jag dig.” Svaret kom blixtsnabbt tillbaka: “Du menar att necessären ska med?”

Necessär och ett ombyte utifall att… det har hänt förr att vi bara ska stanna en natt och blivit kvar tre på grund av motorhaveri och även att vi inte skulle sovit över och blev tvungna till det.

Sagt och gjort. Jag hämtar min utflyktskompis och när vi sitter i bilen frågar jag: “Vart ska vi? Ska vi åka västerut med en sväng åt norr?” Målet västerut bestämmer vi ska bli Arcos de la Frontera. Vi åker och åker och efter någon timme är det dags för frukost. Jag brukar alltid stanna på en “venta” utanför Los Barrios som har trevlig personal och bra mat. 

Vi åker vidare och pratar non-stop och så frågar jag vilken väg vi ska åka och om vi ska ta av någonstans. Oj, ja här! Bilen gör en snabb sväng till höger. Ja, vart annars? Vi har sett en by på kartan, ja karta, inte GPS, som heter Alcalá de los Gazules och den vill vi gärna se. Vi ser en kyrka högt upp och dit ska vi så klart. Men hur i hela friden ska vi ta oss dit. Vi slingrar oss in på de små, pyttesmå gatorna i byn och det är många platser vi åker förbi både två och tre gånger innan vi plötsligt kommer upp på toppen. Vi är sugna på kaffe när vi sett allt som fanns att se runt kyrkan. Men nej då, allt är stängt det är bara byns gubbar som sitter utanför de stängda barerna och ljuger sig igenom några timmar. 

Vi fortsätter ut genom stadsporten och där väljer vi att svänga vänster för vi tror att vi ska komma ner och ut ur stan. Gatan blir smalare och smalare och till slut är gatan så smal att det inte går att få in bilen mellan husen. En man står och tittar på oss, ler, skakar på huvudet och frågar vart vi vill åka. Valen är att backa hela vägen tillbaka på denna smala gata eller att följa mannens råd, att göra en 180 graders sväng till höger med hjälp av hans kunna vägledning. Jag kör fram en meter, backar en meter, kör fram ett par decimeter, backar samma sträcka, mannen ler och dirigerar. Till slut står bilen rakt mellan husväggarna med ca två cm till godo på varje sida. Han säger åt mig att dra in backspeglarna, köra rakt fram och att jag ska förbereda mig på att gatan, eller rättare sagt gränden kommer att bli smalare längre fram. Jag ojar mig och funderar på om jag kan lämna bilen i gränden och promenera hem. Min medpassagerare är inte bara vit i ansiktet utan färgen börjar skifta i ljusgrönt. 

Jag fortsätter mycket koncentrerad. Det börjar samlas några bybor på gatan längre bort och vi inser snabbt att det här är nu ett roligt söndagsnöje för dem, att titta på dessa tokiga turister som ska försöka ta sig ut ur gränden och de vill gärna följa spektaklet på nära håll. Efter en evighet lyckas jag krångla mig fram till en bredare gata.

Färden fortsätter till Medina Sidonia där vi inser att vi behöver lunch och det är karneval i byn så det är fullt av folk både utklädda och vanligt klädda. Vi får ett sista bord på en bar och beställer vår lunch. Folklivet gör att vi sitter en bra stund och kollar in Rödluvan och Vargen och andra sagofigurer som byns invånare har valt för dagen. 

Vi fortsätter genom flera små byar och åker småvägar där stora storkbon avlöser varandra. Vägen tar oss genom Parque Natural Los Alcornocales. Snart dyker det upp en indianby, WAKANA, där man kan bo i indianhyddor och tillbringa en lugn tid vid sjön. Nu är det stängt. Vi fortsätter genom det vackra landskapet tills vi kommer till ett stort rekreationsområde, El Celemín, här det finns bord, bänkar, grillar, vatten och en liten food truck där man kan handla lättare mat och dryck om man inte har med sig själv.

Vilket fantastiskt landskap!

Ja, nu är det ju så att vi inte alls är på väg mot Arcos de la Frontera utan mot Algeciras… så det kan gå. Utan att ens nämna det åker vi vidare hemåt och tänker att det blir en lugn tillbakaresa i skymningen. Vi kommer vid avfarten där vägen delar sig i betalväg och vanlig motorväg mot San Pedro, Marbella, Málaga. Vid avfarten är det lite kö, inte stillastående men det märks att något hänt men vi avvaktar och följer strömmen. 

När vi svänger av möts vi av Guardia Civilpolisbilar, poliser färdiga att skjuta med sina k-pistar ser det ut som, spikmattor och det är första gången som jag ser att poliserna är i allvarligt beredskapsläge eller vad det heter för de ropar till varandra kort och försöker få bort oss bilar så snabbt det bara går. I rondellen står en polis och viftar och ropar att vi ska skynda oss iväg. Ett tiotal civilklädda män står i närheten av ett buskage. Om det är civilare eller människor de tagit förtäljer inte historien. Jag blir nervös och lite rädd, gasar på rejält genom rondellen som ska ta mig upp på motorvägen men vad händer? Jag missar avfarten! Jag är i rondellen och kommer ingenstans. Valet är att åka ett varv till och jag återkommer till platsen med spikmatta och den viftande polisen som står mitt i körfältet och inte har räknat med att bilen med två, i hans tycke förvirrade personer som kör så fort att de missar avfarten i rondellen ska komma tillbaka. Hans armar viftar i luften ännu fortare än första gången i rondellen och han stirrar argt på mig och skriker. Jag blir ännu räddare och åker ännu snabbare runt rondellen men den här gången åker jag in på rätt påfart. Varför åker jag inte upp på betalvägen så jag slipper rondellen gång nummer två? Varför åker jag inte in på lokalgatan och åker en annan väg? Nej då, rakt in i polisens tuffa jobb ännu en gång.

Vi spekulerar i vad som hänt. Drogtillslag – kanske. Flyende farliga terrorister – kanske. Utlänningar som vill fly undan rättvisan – kanske. Spekulationerna är många men när vi inser vad vi har gjort så blir vi så fulla i skratt att vi skrattar så vi kiknar, tårarna rinner och vi kippar efter andan många kilometer senare. Däremot är vi väldigt glada att vi inte hamnat i ett k-pistskjutande gisslandrama. Fantasin är det inget fel på hos någon av oss!