Det är alltid roligt att få uppmärksamhet inför födelsedagen men det kan ju vara nån måtta på det. Vad är det som händer? Är det stort att fylla 65? Det känns som om jag har missat något.
För ett par månader sedan kom första tecknet. Ett brev damp ner i brevlådan, eller rättare sagt, i postfacket i receptionen där jag bor. Det var från PRI som informerade om att jag kommer att få en pension utbetalad från och med september, en så kallad expat-pension för att jag har arbetat utomlands för den svenska banken jag tidigare arbetade på. Detta belopp var väldigt blygsamt. Jag skulle meddela kontonummer och skicka in eventuellt SINK-skattebeslut från skatteverket i Sverige.
Jag slängde mig genast på min dator, letade upp skatteverket och printade ut SINK-skatteansökan, fyllde i och postade den.
Någon månad senare kom ytterligare ett kuvert, denna gång betydligt tjockare, från min tidigare arbetsgivare där de också ville informera om vilka möjligheter jag nu har att ta ut mina tjänstepensioner som jag har tjänat in under mina 35 år som bankanställd. Det skulle fyllas i kontonummer, om jag ville ut ta pensionerna nu eller senare, under hur lång tid. Och naturligtvis behövdes ett SINK-skatteintyg även här. Återigen på med datorn, printa ut SINK-skatteansökan, fylla i och posta.
I Spanien är det ju inte så att man springer in och köper frimärken lite var som helst utan du får gå till posten, stå i kö, köpa frimärken och snällt lämna in posten och hoppas att det kommer fram vilket det alltid gör. Varje gång frågar jag hur många dagar det tar till Sverige och varje gång får jag olika svar. Allt mellan 3 till 6-7 dagar.
Andra saker som händer är att:
Ja, det är väl så här att närma sig pensionsåldern och det blir väldigt påtagligt att jag snart är riktig pensionär.
Alla papper inskickade och nöjd och glad sätter jag mig på flyget till Stockholm som avgår den okristliga tiden kl 06.00 på morgon vilket betyder att jag går upp kl 03.00, taxin hämtar kl 04.00 och jag somnar i min flygstol kl 06.05 och vaknar när frukosten serveras ett par timmar senare.
Väl framme på Arlanda får vi stå inne i planet ganska länge innan de öppnar dörrarna och flygvärdinnan ber så mycket om ursäkt och säger att de inte vet varför det tar så lång tid. Det tar säkert 10 minuter innan dörrarna öppnas och jag är först ut ur planet och uppför gången för att gå vidare mot ankomsthallen, då inser jag att flygvärdinnan har dragit en vit lögn. De visste varför vi fick vänta. Fyra poliser spärrar vägen och säger att det är passkontroll här och nu. Känns lite obehagligt för det är uppenbarligen någon de letar efter. Tack och lov inte mig. Bagaget blir försenat, min väska är borta, bagageband byts och blandas ihop men sent om sidor kommer min lilla väska åkandes på bandet.
Väl ute vid informationsdisken fyller jag på mitt SL-kort, naturligtvis till reducerat pris eftersom jag räknas som pensionär sedan några år tillbaka av Pensionsmyndigheten. Mitt Arlanda-busskort fyller jag också på men där får man ingen pensionärsrabatt. Betyder det att så gamla människor som jag inte ska vara ute och resa?
Bussen till city går smidigt och jag åker till hotellet vid Lindhagensplan för att checka in på Courtyard och jag lämnar in mitt bagage och går iväg på lunch med en väninna, Anna. När vi kommer tillbaka är rummet klart och när vi kommer upp kommenterar min väninna att det här rummet kan du inte ha det är ju badkar och hög kant är det också. Men åh nej. Det går inte med min höft för jag vill inte riskera att halka i badkaret. Jag har alltid fått rum med dusch på det här hotellet och jag har bott här många gånger de senaste 6-7 åren så jag har inte funderat på saken tidigare.
Vi går tillbaka ner till receptionen och jag ber snällt om att få byta rum och berättar att jag har opererat höften. Det är fullt på hotellet men de ska prata med chefen. Den unga receptionisten tar detta på största allvar. Vi beslutar oss för att ta en kaffe i baren och fortsätta vårt lunchsamtal.
Efter någon timme är det nya rummet klart. Vi hämtar väskorna på plan 5, åker ner, lämnar in nyckeln, får en ny nyckel till det nya rummet även det på plan 5. Vi åker upp, öppnar dörren och kliver in. Rummet är fint men det ser lite annorlunda ut än övriga rum jag har bott i.
Jag ska tända i badrummet men hittar inga knappar. Konstigt. Däremot finns det både kontakter och knappar utanför badrummet så jag börjar trycka på dem men inget ljus i badrummet däremot flyger ytterdörren upp med automatik. Anna och jag tittar förundrat på varandra. Vad hände? Dörren går inte att stänga och nu står den på vid gavel.
Nu trycker jag på en av knapparna igen och det är då vi inser vad som har hänt. Vi börjar titta oss om i rummet och upptäcker det ena efter det andra. Lysknapparna i badrummet sitter väldigt lågt ner, kontaktuttag väldigt högt upp, inga trösklar i badrummet, ställning vid toalettstolen som man kan fälla upp och ner, handfatet når mig till låren, utrymningslarm med blinkande rött sken sitter på väggen, brandlarm väl utmärkt ovanför sängen, kassaskåpet i knähöjd… Jag inser att jag har fått hotellets handikapprum för rullstolsbundna! Vi skrattar nu så vi är dubbelvikta och tårarna rinner nerför mina kinder.
Och vad tror ni händer när jag går till Fridhemsplan för att handla lite middagsmat – grillade kycklingklubbor är ett måste. Jo, det första jag ser utanför ICA är att de annonserar om att de erbjuder 7% rabatt för alla pensionärer som handlar på tisdagar mellan kl 07.00 och 16.00. Pensionärstisdagar!
Är det verkligen så här att fylla pensionär?
Och förresten. En del har frågat mig om det jag skriver verkligen händer mig eller om jag hittar på. Nu har jag Anna som bevis att det händer!
Saludos y hasta pronto,
