Det var ett bra tag sedan jag satte mig vid datorn för att skriva en blogg. Och under hösten blev det inte mycket heller. Jag inser att under det senaste året har min energi gått åt att reda upp saker i mitt liv och Inspirationen har inte infunnit sig.
Men nu, just i dagarna har den återkommit med full kraft och jag riktigt längtade tills jag kunde sätta mig på balkongen i solen bland mina fina blommor och tomatplantor och kryddväxter och njuta av att skriva.
Så ni förstår varför jag varit frånvarande från blogg, sociala medier och mitt eget jobb ska jag försöka beskriva här vad som hänt.
Det började med olyckan på segelfartyget i Cádiz som jag skrivit om, då min höftkula hoppade ur led och det resulterade i tre månaders rehabilitering. Efter en underbar semester i Sverige i juli kom jag hem till min älskade lägenhet i Marbella och upptäckte att allt inte stod rätt till. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var och konsekvenserna blev oväntade och kostsamma. Jag hade fått vägglöss. Det insåg jag när jag vaknade en morgon och de kröp både på huvudkudden och nere vid fötterna och jag var sönderbiten på rygg och ben.
Anticimex var hos mig fem gånger och visste inte vad de skulle göra eftersom vägglössen inte försvann. Jag tvättade allt, slängde säng, sängkläder, allt som inte gick att tvätta i 60-90 grader eller frysa in för att få bort de eländiga inkräktarna, slängde jag. Det betydde ungefär halva mitt hem och garderob.
Jag vågade inte prata med någon för det är ett skambelagt ämne. Jag vågade inte bjuda hem någon och jag tvättade allt för jämnan. Allt som tvättades var jag tvungen att lägga i plastsäckar som var väl tillslutna och de fyllde mitt hem. Jag sov på balkongen i min baden baden-stol. Balkongen var den enda fristaden jag hade och badrummet och köket där odjuren inte traskade omkring. Ända till jag vaknade en morgon och en lus klev runt på mitt lakan på bröstet på mig. Då brast allt.
Anticimex skruvade ner alla kontakter och sprutade i dem, alla tavlor togs ner och sprutades, soffan skar de till slut upp underredet på för de visste inte var de kom ifrån. Mitt fina hem var ett kaos. Och jag själv också. Till slut var jag tvungen att uppsöka en psykolog för att få hjälp. Min fristad – mitt hem – var invaderat och jag kunde inte leva ett normalt liv.
Detta pågick större delen av hösten. I december beslutade jag mig för att ”bomba” lägenheten med kemikalier för det var enda utvägen och efter det skulle den stå hermetiskt tillsluten i 14 dagar innan jag fick flytta tillbaka. Jag tog också beslutet att totalrenovera hela lägenheten. Jag började leta byggare och fick tag i en superbra kille och vi bestämde att renoveringen skulle börja den 10 januari i år.
Det som fanns kvar av kläder och möbler i mitt hem magasinerades och den 10 januari på morgonen hade jag byggmöte med den som ansvarade för allt, killen som skulle installera en ny AC, killen som skulle installera köket och sedan lämnade jag nycklar till dem och drog till en lägenhet i Aloha som snälla vänner lånat ut till mig.
Efter tre timmar på plats var det dags för ett kundbesök i San Pedro. Jag parkerar bilen utanför Da Bruno och börjar min promenad mot kaféet där vi ska träffas och pang, efter ca 100 meter faller jag ner på gatan och min höftkula hoppar ur - för tredje gången. Ambulans, sjukhus, operation, rullstol, rullator, kryckor, ingen bilkörning och rehabilitering, som det ser ut nu, till mitten av juni. Läkarna tar inga risker. Höften är så gott som läkt men restriktioner att inte köra bil, sitta på låga soffor eller stolar och att ha benet i högst 90 graders vinkel finns kvar.
Efter en månad är renoveringen klar och jag får flytta hem. Nya möbler köps in, nya kläder, nytt, nytt, nytt. Badrummet som jag inte orkade ta tag i från sjuksängen är även det renoverat och klart sedan två veckor.
Det är nu mitt nya liv spirar. Nytt hem, jag känner mig som en ny människa med erfarenheter som säkert har gett mig styrka och att det var någon mening med allt som hände är jag övertygad om. 11 kg lättare med anledning av en diet och där alkohol inte fanns med som ett dryckesalternativ.
Jag hade aldrig klarat denna period i livet utan de fantastiska vänner som stöttat mig under hösten och vintern när jag väl vågade berätta och samma trogna vänner som fanns vid min sida på sjukhuset i stort sett dagligen. De peppade mig, hjälpte mig och såg till att renoveringen fortlöpte som den skulle. Och till alla som hörde av sig efter sjukhusvistelsen och kom och hälsade på och tog ut mig i rullstol och med rullator och kryckor. Och alla som ringde och skickade mail.
Ett stort tack till er alla!
Nu när inspirationen kommit tillbaka kommer jag att blogga igen men det är först nu jag är mogen att dela med mig av mina upplevelser till alla.
När livet spirar, våren är på väg och livet känns både fantastiskt och värdefullt, njuter jag för fullt.
Saludos y hasta pronto,