Det var ett tag sedan…
Hösten har inte gått som på räls för mig och det är därför som det har varit lite osynligt med bloggar. Den historien berättar jag om vid ett annat tillfälle.
Den här historien börjar en torsdag morgon. Byggarna som ska totalrenovera min lägenhet har anlänt. Flyttfirman packade ner hela mitt hem dagen innan. Det är bara ett par resväskor med kläder, jobbväska och lite annat smått och gott som ska köras över till lägenheten i Aloha som jag får låna av ett par vänner. Jag får hjälp av en fd jobbarkompis att köra över mina saker.
När allt är på plats tar jag mig en paus i solen på den fina terrassen för att sedan duscha av mig flyttdammet och ge mig av till ett kundmöte som jag ska ha i San Pedro. Jag parkerar bilen och går mot mötesplatsen. Krack, duns, tystnad. Jag ligger på gatan, på magen, och kan inte röra mig och jag vet precis vad som hänt för jag har varit med om det två gånger tidigare. Senast på nyårsafton för bara tio dagar sedan. Höftkulan har hoppat ur.
Mannen som vill hjälpa mig upp får ett svar att låta mig vara och att jag behöver en ambulans. Han svarar att det kommer en här. Jag ser en ambulans stanna och ut hoppar tre män och rusar fram till mig. De har sett vad som hänt. De frågar om jag har en privat försäkring och mitt svar är att den inte täcker min höft så jag ska till det allmänna Costa del Sol-sjukhuset. De säger då att de inte kan köra mig dit för de är en privatambulans. De ringer efter en icke-privat ambulans.
Men tro inte att de åker iväg. Nej de hämtar en bår och en specialbår så de kan få upp mig utan att höften tar mer skada. De lägger in mig i privatambulansen, tar blodtryck som är väldigt högt, puls, sätter en nål och ger mig morfin och något för blodtrycket. Sedan väntar vi tålmodigt kanske en halvtimme eller timme på nästa ambulans.
Alla tre killarna från privatambulansen stod utanför den nya ambulansen när de lastat in mig och innan de stängde dörrarna vinkade som man gör till små barn. Lite gulligt. Ja, lite ynklig såg jag nog ut.
Full fart till sjukhuset där jag tas emot av samma person som tog emot mig på nyårsafton och han säger: Du var väl här nyss, jag känner igen dig. Likadant sa de senare på röntgen. Jag kan säga att då var jag lugnare än nu och jag gallskrek inte heller som jag gjorde nu när de flyttade mig till en annan bår. Det gjorde helvetisk ont trots smärtstillande.
Direkt in i ett undersökningsrum där prover och förberedelser gjordes, ut på observation, ner till röntgen, tillbaka till observation och efter några timmar kommer en traumatolog som kollat röntgenbilderna. Han berättar att höftkulan hoppat ur men att ingenting är brutet och att höftprotesen är hel och att de ska dra den tillrätta och jag får stanna över natten. Han berättar också att de ringt till min höftläkare som utförde operationen för två år sedan.
Dags att åka in i nästa rum där jag får lustgas, ett starkt sömnmedel som ska vara i drygt fem minuter. Mitt i allt detta gläder jag mig åt att min höftläkare nu finns på plats vid min sida och har koll på läget. Höften dras tillrätta och jag åker ner på röntgen igen och sen upp på observation i några timmar för att sova och vänta på vidare transport till avdelningen.
Vid halv två på natten kommer de och säger att jag ska till röntgen och jag frågar varför. De säger att jag måste röntgas. Väl på röntgen frågar jag sköterskan som ställer in maskinen varför jag är där igen. Vi ska röntga dina bröst svarar hon. Mina bröst? Varför det? Inget svar. Jag funderar på om jag fått så mycket smärtstillande att jag hör fel eller inte förstår vad de säger så jag tittar ner på mina bröst och min höft och konstaterar att de inte kan finnas med på samma bild. Jag lägger ner huvudet och de röntgar för glatta livet.
När det är klart vinglar sängen genom några korridorer och upp i någon hiss och jag läggs in på ett rum. Ingen mer finns i rummet. Skönt med enkelrum. Stort är det också. En natt ska jag väl klara av. I några rum bredvid skriker en bebis och jag undrar varför den är där men orkar inte bry mig. På morgonen vaknar jag av samma bebisskrik men tänker inte mer på det.
Jag tittar ut genom fönstret och utanför rummet finns en stor balkong och jag har havsutsikt från sängen. Allmänvården levererar! En sköterska kommer in och säger att jag får vänta med frukosten för jag ska till röntgen först. Varför det? Vad ska röntgas nu? Dina bröst svarar hon och jag frågar varför. Hon svarar att det gör vi alltid. Jag börjar bli misstänksam men nöjer mig med det svaret. Det flyger en tanke genom mitt huvud och det är om jag fått en hjärtinfakt, men då borde det finnas maskiner runt mig och de skulle ta EKG. Ingen hämtar mig.
Frukosten uteblir. Läkaren kommer in och berättar att de ska operera höften och det blir om en vecka, nästa fredag och tills dess ska jag ligga kvar på sjukhuset. Inte nog med det. Jag får inte röra mig ur sängen. Inte stiga upp, inte sitta på sängkanten, inte vända på mig och inte sova på sidan. Ryggläge i sju dagar. Och de har sett till att jag inte kan göra annat för de har fäst en stor plastpåse med vätska och satt fast om foten och hänger ner över sängkanten så benet är på plats riktigt ordentligt. Varför det tar en vecka är för de har samlat ihop ett team av specialister på höfter som ska utföra operationen och det var första dagen alla kan. Jag känner mig trygg.
När ett par vänner kom upp första dagen frågar mannen. Varför ligger du här? Ja men det vet du ju, höften har ju hoppat ur, svarar jag. Ja men varför den här avdelningen? Jag förstår ingenting. Han svarar: Du ligger ju på gynekologiavdelningen. Sluta driv med mig svarar jag. Han går ut och tar en bild på dörren vid ingången till avdelningen och mycket riktigt. Jag ligger på gynekologiavdelningen eller rättare sagt avdelningen för gravida och nyförlösta kvinnor. Då går det upp för mig varför de röntgade brösten. Ska man till gynavdelningen är nog rutinen att brösten ska röntgas. Punkt slut.
Men vadå ingår det så ingår det. Kanske finns det mer de kan röntga när de ändå håller på. Jag har ju en vecka på mig. Det hade besparat dem lite tid och möda om de hade kollat min ålder. Föda barn vid 64 års ålder. Eftersom jag inte har gjort det innan är det här så nära en graviditet och födsel jag kommit i mitt liv och det är en upplevelse i sig.
När jag frågade varför jag låg här i enkelrum med havsutsikt sa de att det fanns ingen plats där jag egentligen skulle ligga och därför hamnade jag här och får vara kvar till operationen blir av. Förmodligen för att jag inte är sjuk och behöver passning utan är en ganska ”enkel” patient. Barnskriken fick sin förklaring och alla unga kvinnor med magen i vädret och nyblivna pappor också som går runt i korridoren.
Än en gång säger jag att jag kan inte önska mig bättre vård än här.
Saludos y hasta pronto,