Det är lördag och dag 7 av vår karantän i Spanien. Det tog ungefär så lång tid för mig att få till en fungerande vardag.
Första dagen låg jag i soffan med täcke och kudde och inbillade mig att jag var sjuk, dock inte i Corona. Jag hade ingen lust att göra någonting och förstod nog inte vad som hade hänt. Detta trots att jag kvällen innan suttit på en restaurang och höll på att avrunda middagen med en god vän när en polisbil stannade utanför och två poliser kom in i restaurangen och bad dem se till att gästerna gav sig av så de kunde stänga restaurangen. Klockan var då 00.05.
På måndagen gick jag ut för att handla några färskvaror som varit slut på lördagen när jag var i affären. Jag är glad att jag storhandlar varannan månad och att skafferi, kyl och frys för det mesta är välfyllda. Dessutom har jag fullt av hembakat surdegsbröd i frysen.
Jag har fått frågan många gånger den här veckan: Hur får du dagarna att gå? Det är inte så svårt som man tror.
I måndags kväll, dag 2 i karantän, bestämde jag mig för att göra det bästa av situationen och insåg att rutiner är A och O i lägen som dessa och inte bara rutiner utan även kommunikation.
Kommunikationen var lätt att skapa för jag messade, chattade och pratade i telefonen och sa till mina vänner och familj att för att klara detta måste vi hålla kommunikationen vid liv. Att gå och prata med mig själv hela dagarna är ju inte så kul. Det kom också spontana meddelanden och hejarop från flera oväntade håll. Fd arbetskamrater, kunder och long stay-gäster. Vad sägs om att höra ifrån en klasskompis från högstadiet? Visserligen har vi haft sporadisk kontakt de senaste åren men oj vad glad jag blev. Det värmde. Någon som tänker på mig efter alla dessa år, vet att jag bor i Spanien och vill höra hur det är.
Rutinerna funderade jag också över och insåg att något som är viktigt, även om man lever själv, är att duscha, tvätta håret, fixa naglarna så jag inte går omkring med flagnat lack, sätta på mig färgglada kläder, hålla snyggt omkring mig. Viktigt är ju också att sätta på läppstift när jag ska ut med soporna hur skulle det annars se ut? Tidigare har det ju varit självklart att göra dessa saker varje dag för det var alltid någon man skulle träffa på möte, handla, ta en kaffe på "mitt" café på hörnet eller uträtta något jobb någonstans. Nu kan det vara bekvämt, men ett fördärv, att släppa dessa rutiner.
Sedan kom jag på att jag ville göra en lista varje morgon på vad jag ville göra under dagen. Inte en "måste-lista" utan en "vilja-göra-lista", och det är stor skillnad. Diska, tvätta, städa går av bara farten men jag började fundera på vad jag skulle vilja göra - på riktigt. Det ena gav det andra och i slutet av veckan såg jag ett mönster i denna lista. Listan hade blivit en blandning av lära-mig-något-nytt och saker som jag inte prioriterat tidigare.
På listan för veckan som gått står bl a att:
Inför nästa vecka har jag redan tänkt på saker som jag vill göra:
I fredags var det en väninna som startade upp en cava-AW per mobil och vi fyra som deltog insåg att vi vill göra detta varje dag så nu kommer vi att höras varje dag kl 18 en timme framåt för att småprata om allvarliga saker och ingenting - och skratta. Andra dagen blev video-AW och då hade vi både målat oss, fixat håret och gjort oss lite extra fina. Och apropå gemenskap, kl 20.00 varje kväll går många ut på sina balkonger och applåderar, ropar, polisen som kör runt sätter ofta på sirenerna på sina bilar, det blinkas med ljus och vi hyllar sjukvårdspersonalen som ställer upp för oss alla i dessa tider. Det är också ett sätt att känna delaktighet och samhörighet.
Jag hörde av en annan väninna som också bor i Marbella centrum, i spanskkvarteren, att de hade haft fest för barnen fredags. I deras kvarter hade de gått ut på balkongerna och sjungit barnvisor fram till klockan halv åtta på kvällen då vuxenpartyt drog igång med discomusik. Alla stod och dansade på sina balkonger tills det var dags att applådera klockan åtta. Häftigt!
SWEA Marbellas ordförande har dragit igång en grupp för att stötta de som sitter ensamma och kanske är lite oroliga och vill ha en pratpartner, så nu är vi några som finns till hands om någon behöver.
Just nu inser jag inte hur ska jag hinna ut och handla, gå på apoteket och gå ut med sopor?
Det går ju bra att skämta… men det som nu händer runt om i världen är fruktansvärt och egentligen ofattbart men jag har den inställningen att det alltid finns en mening med allt även om vi inte kan inse det just nu vad meningen med detta är. Jag är dessutom övertygad om att det kommer att ge en otrolig kreativitet, nya sätt att arbeta, nya sätt att kommunicera och att resa men innan dess kommer vi att ha en tuff tid framför oss. Vi kommer att ta oss igenom den här tiden genom att bry oss om varandra och kämpa ihop. I vissa fall tror jag att vi kommer att glömma gammalt groll och gräva ner en och annan stridsyxa på vägen. Gemenskap, ödmjukhet och styrka är nog ingen dum kombination.
Saludos y hasta pronto,