När förändringar sker, sker det fort – i alla fall i mitt liv.
I mitten av augusti var jag fyra dagar i Málaga bland annat för att fira min födelsedag. På tisdag morgon var jag i Málagas saluhall innan det var dags att åka hem till Marbella. Jag strosade runt, insöp dofterna, kollade utbudet, handlade. När jag kom ut från mercadon var det som om allt stannade upp, även jag, och tanken slog emot mig: Varför bor jag inte i Málaga? Jag tittade mig omkring och såg staden på ett annat sätt än tidigare.
Väl hemma i Marbella började jag leta efter lägenheter i Málaga. Måndagen efter tittade jag på nio lägenheter. På onsdagen hann jag med fem stycken och det var då jag hittade den. Så fort dörren öppnades och jag klev in kände jag att det här är min lägenhet. Här vill jag bo. Den är läckert inredd med fina möbler och konst. Lägenheten har mycket ljussättning för den är lite mörk då utsikten från alla rum är mot grannarnas lägenheter, tvättlinor och fönster, den har ingen balkong, men den är “min”. Dagen efter åkte jag in till Málaga igen och skrev kontrakt och på tisdagen den första september flyttade jag. Allt gick på exakt två veckor.
Det har kommit många frågor om varför jag flyttar, jag som älskar Marbella och min lägenhet. Ja, det är en konsekvens av Covid detta också. Mina inbokade jobb för 2020 är avbokade, mina tänkta och planerade resor är avbokade, det är få som kommer och hälsar på mig i Spanien och jag inser att Marbella är för litet utan alla dessa kringliggande element. Jag får inte tillräckligt med intryck och energi som det ser ut idag. Dessutom vill jag gärna försöka att integrera mig mer i det spanska samhället och leva ett normalt storstadsliv.
Marbella finns fortfarande i mitt hjärta och jag kommer inte att lämna Marbella helt tror jag, men just nu är det skönt med nya impulser i livet.
Det finns mycket att upptäcka i Málaga. Bara på min gata finns det två mataffärer, en i porten bredvid där man handlar det man glömt och en med manuell kött-, fisk-, chark- och ostdisk. Apoteket ligger två portar ifrån, kaféer, och små restauranger ligger också nära. Jag har hittat en superbra restaurang för lunch och middag med modernt snitt, två minuter in på en tvärgata finns en fisk- och skaldjursrestaurang som är så spansk så spansk. Första dagen gick jag till de två mataffärerna och presenterade mig som nyinflyttad och pratade med alla jag fick tag i: killen i charken, damen i kassan och en annan som guidade mig var jag kunde hitta Dijonsenap. Det gäller att bekanta sig med omgivningarna.
Hamnen och vattnet ligger ca två minuter härifrån, mercadon drygt fem minuter, El Corte Inglés också ca fem minuters promenad, blomsterstånden ca fem minuter och till Calle Larios tar det ca sju minuter.
Jag hade tänkt att vänta ett tag med att bekanta mig med sjukhus, taxi och ambulans – men vad händer första natten? Jo, jag fick ett njurstensanfall och då slog förvirringen till. Jag hade inga värktabletter hemma för de fanns kvar i Marbella, inget nummer till taxi (jag kunde ändå inte tagit mig ner till taxin) och jag ville inte ringa 112 för jag ville till ett privatsjukhus. Attans. Värken slog till även mot tankeverksamheten så jag låg och kved mellan kräkningsanfallen och värkattackerna tills jag kunde ringa en samarbetspartner som kunde köra mig till akuten. Allt gick sedan i rasande fart. Läkare, provtagning, röntgen och nytt läkarbesök. Hem igen och besök på det lilla apoteket i hörnet. Väl hemma blev det intag av droger och jag somnade ovaggad.
Dagen efter ringde sjukhuset för att höra hur jag mådde och för att säga att de bokat en tid till urologen samma dag. Ny transport till sjukhuset, läkarbesök och bokning av magnetröntgen för att se om fler stenar huserade i min lilla njure eftersom jag hade värk trots total neddrogning 24 timmar per dygn. Två smärtstillande, en kramplösande och en “få-ut-stenen”-tablett hjälpte inte. Magnetröntgen bokades in till dagen efter. Nu får jag vänta på provsvar en vecka då ett nytt läkarbesök är inbokat. Det kunde varit värre… Ja, det är väl lika bra att lära känna omgivningarna och stadens service redan från början.
Det känns som om jag har bott i lägenheten hur länge som helst och och jag får lite flashback hur det var att bo i Stockholm. Det konstiga är att jag längtar efter att baka äppelkaka som jag inte gjort sedan jag flyttade till Marbella för 16 år sedan, jag vill också baka kanelbullar och citronkaka. Jag längtar efter Skogaholmslimpa, prickig korv och smör på limpan. Konstigt – för egentligen hatar jag Skogaholmslimpa, jag har aldrig smör på mina smörgåsar och tycker inte ens om prickig korv… jag längtar efter pannkakor och hallonsylt, rårakor och löjrom, färskpotatis och sill… Vad är det som händer? Är det drogerna? Eller är det storstaden som känns igen från Stockholm och att Marbella återigen har blivit semesterbostad och jag börjar leva mitt vanliga liv som innan jag flyttade till Spanien?
När orken kommer tillbaka ska jag ge mig ut på promenadäventyr för att hitta mysiga kvarterskrogar och fina saker att titta på och jag hoppas att det finns några muséer öppna. Sen ska jag förstås njuta av all god mat… och då blir det spanskt så klart.
Jag ser fram emot alla som vill hälsa på mig i Málaga så jag kan visa upp den fina staden. I coronatider blir det dock övernattning på hotell för mina gäster. De som kommer från Marbella med omnejd och inte vill ta bilen kan välja att åka buss som stannar ganska nära där jag bor.
Denna eftermiddag kommer jag att ägna åt en väninna som kommer och hälsar på mig och vi ska njuta av en god lunch, göra en liten utflykt och äta middag på en rekommenderad restaurang. I helgen blir det nog bakning av en äppelkaka med mycket kanel i alla fall.
Livet är härligt trots lite gupp på vägen!
Saludos y hasta pronto,