Jag längtar efter frukost med fiskegubbarna





Varför skriver jag fiskegubbar? Hmmm, jo för det finns inga fiskegummor, i alla fall inte i Marbellas fiskehamn. 

Väl i Marbella tar jag upp mina morgonpromenader igen. Dock inte längs strandpromenaden mot Puerto Banús. Jag går hellre upp till stan på slingriga smågator och strosar sedan vidare till fiskehamnen. Det är inte så mycket folk åt det hållet och jag känner mig mer hemma där. 

Ibland tar jag mitt morgonkaffe på en bar i “spanskkvarteren” på Café Generalife men nu har jag hittat ett nytt ställe som jag är lite nyfiken på. 

En morgon gick vi, ett av mina bonusbarnbarn och jag, utmed strandpromenaden och upplevde gamla minnen sedan hon var liten. Första gången hon var här var hon ca sju, åtta månader om jag minns rätt. I juli fyller hon 21 år och jag har förmånen att få rå om henne i tre veckor här i Marbella. 

Vi gick mot fiskehamnen, förbi chiringuitos, fiskrestaurangerna, och mot fiskebodarna där fiskarna förvarar sina nät och andra viktiga redskap för fisket. Några män stod utanför en av bodarna och försökte trassla ut ett av näten. 

Vi fortsatte in i hamnområdet och där var det aktivitet, om än inte full rulle, så var det flera män i hamnen vid och på båtarna. De tittade lite nyfiket på oss där vi kom spatserande och vi tittade lika nyfiket tillbaka på dem, deras båtar, nät och redskap. Jag hälsade artigt och vinkade till de som stod för långt bort för att höra mitt “buenos días”. Alla svarade eller vinkade tillbaka. 

Snart kommer vi fram till “skjulet” där fisken tas in och säljs eller forslas vidare till försäljning. Jag vet inte riktigt hur det går till men jag tittar in i skjulet så gott jag kan men det är förbjudet för andra än de som är auktoriserade att gå in. Och vi varken ser ut som, eller är, fiskare. Jag ser ett par fiskegubbar sitta vid ett bord lite längre fram och inser att det är ett café för morgonhungriga fiskare. Vi går vidare ut på piren, klättrar upp bland stenblocken, vilket också är förbjudet, men stenarna kan inte skälla på oss. La Concha, bergstoppen, stoltserar i Marbellas bakgrund, havet ligger nästan alldeles stilla men krusar sig lite, lite och båtarna guppar långsamt i den stilla vinden. 

Efter fotografering och undersökning av diverse redskap vänder vi tillbaka. Snart är vi framme vid caféet och jag är lite sugen på kaffe och att sätta mig där bland “gubbarna” som nu har blivit flera, och prata. En servitör kommer ut med smörgåsar. Jag frågar Evelina: Vill du ha något att dricka? Kaffe eller något? Svaret kommer blixtsnabbt. Ja, men inte där! Tji fick jag. Jag får stilla min nyfikenhet till en annan morgon. Då ska jag sätta mig på caféet vid ett av borden, beställa kaffe och en bocadillo eller pitufo eller vad de nu har för smörgåsar. Jag ska prata med gubbarna och fråga hur det är att vara fiskare just här i Marbella. Jag riktigt längtar.

Saludos y hasta pronto,

Rosa