Jag står på flygplatsen i Málaga och väntar på en grupp på 90 personer som ska anlända. Det är Club Eriks jubileumsresa som jag har fått förtroendet att arrangera en del av.
Vi ska ”bussa” alla i två bussar till Cádiz och på vägen äter vi en god lunch i Esteponas hamn. Och vad kan väl vara en bättre start än en riktigt god paella. Sen styr vi kosan mot "Paradoren" i Cádiz där en välkomstbuffé väntar.
Nästa dag gör vi en guidad tur i staden både till fots och buss och efter lunch är det dags att gå ombord på segelfartyget Sea Cloud II. Seglatsen kommer att ta oss till Portimao i Portugal och den avslutas i Lissabon där jag själv och några vänner tänker tillbringa några dagar för att sedan bila hem till Marbella. Jag ser fram emot några sköna och avkopplande semesterdagar med lite extra lyx på ett fartyg.
Veckan innan jag reste ordnade jag en spansk reseförsäkring. Jag hade länge tänkt att göra det och nu blev det äntligen av. Jag ringde också min städerska och bad henne städa innan jag reste, vilket jag tyckte var lite överflödigt, men jag hade rensat bland kläder, skor, väskor och shoppat nytt inför resan, så jag ville att hon skulle hämta det utrensade också. Nu kunde resan börja.
Vi stiger ombord på fartyget onsdag eftermiddag och jag skrattar glatt och säger till mina Club Eriks-vänner när jag går ombord att "Nu har jag semester och mitt jobb är slutfört för denna gång".
Jag är glad, bagaget är redan ombord, en av besättningsmännen följer mig till min hytt. På bordet står en fruktkorg och en liten flaska champagne. Frukten och lite choklad slinker ner men champagnen får vara. Vi ska ha säkerhetsgenomgång på däck och tiden är knapp.
Efter genomgången tar vi oss alla till fören och ser när fartyget kastar loss och lotsarna åker med oss ut på Atlanten. Solen skiner, alla är på bra humör, vi får ett glas cava innan det är dags att byta om till middagen som börjar klockan halv åtta. Jag tar på mig lite varmare kläder och ett par nyinköpta gympaskor så att det är lätt att ta sig fram på fartyget.
Det serveras en BBQ-buffé ute på däck. Vinden tilltar och det blåser betänkligt men inte mer än att alla kan vara med och gå något sånär stadigt. Middagen är god och trevlig. På BBQ-bordet finns nyfångad och nygrillad svärdfisk och helstekt spädgris som är en specialitet i Spanien. Många goda tillbehör finns på buffén. Jag hoppar dock över dessert, sötsaker och kaffe för det blir mycket mat dessa dagar.
Vid kaffet startar "silent disco" då alla får hörlurar och det spelas olika musik i flera kanaler i hörlurarna. Alla dansar till sin favoritmusik. Det ser jätteroligt ut. Jag älskar att dansa och några av mina mål efter höftoperationen var att kunna dansa igen och att gå med högklackade skor. I september 2017 uppfylldes målet och jag har lyckligt dansat många gånger sedan dess. Så även denna tidiga kväll. Men vad jag inte hade provat tidigare var att dansa på ett gungande fartyg – fortfarande inte jättemycket gung men tillräckligt.
Mitt i en dans kom jag i obalans med dans och gungning och poff så satte jag förmodligen ner foten tidigare än jag beräknat och framför allt mycket hårdare. Där låg jag på alla fyra och insåg att något hade hänt med höften. Jag kunde inte röra mig. Inget skrik, inga tårar. Bara en djävulsk smärta. Jag kom med hjälp upp på en stol, läkare tillkallades, jag blev nerburen till hytten i en stol. Förmodligen hade höftkulan hoppat ur led.
Nu blev det full aktivitet kaptenen kom, säkerhetsansvarig, läkare, sköterska, guide, oroliga vänner... Jag fick smärtstillande och kaptenen beslutade att gå så fort han kunde till vårt första stopp i Portimao så att en ambulans kunde möta upp där. Som ni kanske kommer ihåg så hade jag shoppat nya kläder inför resan. Hon som var tvungen att klippa sönder mina byxor var jätteledsen att förstöra de fina byxorna. Men jag sa att hon inte skulle bry sig för de hade bara kostat 7,95€. Det går att köpa nya.
Natten kommer jag inte ihåg så mycket av för jag var mest drogad av smärtstillande och jag sov säkert till och från med en läkare eller sköterska i sällskap som vakade över mig eller rättare sagt över min onda höft.
Tidigt på torsdag morgon angör vi bryggan i Portimao. Ambulansen kommer. Fartyget som bara tar 90 passagerare har trånga gångar och att få in och ut en bår med en patient i fixerat liggande läge är en bravur.
Den ansvarige på ambulansen pratade tack och lov spanska och han var så fantastisk både på att planera varje detalj av jobbet som skulle göras och ändå ha tid att hela tiden fråga hur jag kände mig. Väl fixerad i något gummiliknande som de blåst upp, jag kallar det gummibåten, vidtog arbetet med att få ut båren genom fartyget. I korridoren utanför min hytt står flera och väntar för att se hur jag mår. Bl a Tomas Jonson som är VD och hans fru Carina och vi känner varandra sedan många år. Jag ler mot dem och jag ser hur det drar i Tomas mungipor av innehållet skratt. Jag tittar på honom och säger: "Tomas du får skratta" varpå han brister ut i ett härligt leende och skratt. Jag tror att det både var av lättnad och nervositet. Och jag gillar skratt mer än gråt. De som bar båren fick ställa den upp ibland och fyra personer fick lirka, gå upp och ner i trappor och till slut var det bara trappan ner till kajen kvar. Där blev jag lite orolig att de skulle tappa mig för jag hamnade på sniskan men tänkte att jag var så väl inlindad så inget kunde hända mig – om jag inte hamnade i vattnet förstås. Men då kunde jag väl alltid hoppas på "gummibåten".
Väl inne i ambulansen och efter att ha vinkat adjö av mina fartygskompisar och min fina Club Eriks-kontakt Jesper åkte vi till sjukhuset i Portimao. Ibland med blåljus. Det var nog mest för att de skulle slippa stanna i onödan och få en så mjuk färd som möjligt för min lilla höft. Guiden Rosa från Club Eriks följde med mig.
Efter röntgen och många turer så beslutar läkarna att dra höftkulan tillrätta eftersom den hade hoppat ur leden eller vad det nu var den skulle vara. Jag fick sömnmedel för 3 minuter och syrgas. Och sen var det klart. Jag var vaken och längtade hem. Sjukhuspersonalen ville uppenbarligen också att jag skulle åka därifrån för de frågade med jämna mellanrum när jag skulle åka.
Jag är ju tacksam att jag fick vård i Portugal och läkarna var duktiga men resten går inte upp mot spansk sjukvård eller hantering. Allt kändes lite nonchalant och jag hörde hur de pratade om patienten som skulle åka till Spanien. De brydde sig inte om att ta min matbricka utan den låg jag med på magen i en timme innan jag fick skrika på hjälp. Jag fick inte sitta upp utan ligga helt rak utan kuddar av förståeliga skäl. Jag kunde inte tvätta mig, inte ens händerna - burr och fy. Jag kände mig genomsmutsig. Däremot var det fantastiska volontärer på sjukhuset som gick omkring och försökte göra allt som personalen inte hann. När det var matdags kom de och matade mig och pratade vänligt med mig.
Efter många samtal med försäkringsbolaget Mapfre som var helt otroligt duktiga så beslutade Costa del Sol-sjukhuset i Marbella att jag skulle direkt till akuten för observation och att en ambulans skulle hämta mig i Portimao på fredagskvällen. Den kom klockan 22 portugisisk tid och när ambulanssköterskan kom fram till mig trevade hon på engelska och jag svarade på spanska. Hennes lycka när hon inser att jag pratar spanska är obeskrivlig. Hon hoppade runt, ropade till ambulansföraren: Rose-Marie pratar spanska. Han kom farande med ett leende på läpparna och vi skrattade alla tre hjärtligt och började prata. Sköterskan berättade hur nervös hon varit under färden till Portimao över hur vi skulle kunna göra oss förstådda med varandra.
Även om Portimao-sjukhuset ville bli av med mig så uppstod en liten fördröjning. Jag hade bett om att få en "informe" – ett läkarutlåtande – att de fick hämta mig med ambulansen men även det nonchalerades och när ambulansen kom var det inte klart och de sa att det inte fanns någon som kunde skriva det. Då sa ambulanspersonalen att då stannar vi här tills någon skriver det, för vi får inte hämta patienten utan ett läkarutlåtande och eventuell medicinering under färden. Då blev det full fart.
Det bästa var i alla fall att läkarna var mycket kompetenta och gjorde det som behövdes och resultatet blev bra.
Väl inne i den helt nya ambulansen återstod fem timmars färd instoppad på båren, återigen fixerad i en gummibår - ännu en gummibåt - och sen på med ”säkerhetsbälten” och så iväg.
Vid fyratiden på lördag morgon kom vi till sjukhuset i Marbella och då blev jag full i skratt när en i personalen frågade varför jag hade kommit dit och inte åkte direkt hem. Efteråt förstod jag hans fråga. All information som de hade var på portugisiska och de visste inte vad som hänt. Läkaren och all personal var fantastiska. De ordnade en översättare, tog in mig på akuten, röntgade och la sen in mig på intensiven för det fanns ingen annan plats. Alltså inte för att jag var så sjuk. Där somnade jag in tills personal kom som skulle ta blodtrycket, men jag var inne i en dröm så jag drog åt mig armen och började göra motstånd och vifta tills jag insåg att det inte var någon dröm.
Jag åkte upp och ner till olika avdelningar och till slut konstaterade de att jag inte hade några skador vare sig på höft eller knä som de ett tag hade trott. Jag skulle få resa mig från sängen efter att ha varit liggandes i 64 timmar. En Bambi på hal is är ingenting mot vad jag kände mig. Och ursmutsig. Tänk att inte ha fått tvätta vare sig händer, ansikte eller nån annan del av kroppen – eller borstat tänderna eller håret på 64 timmar. Jag hade en nytvättad klänning och trosor i väskan så de satte jag på mig. Personalen på sjukhuset skulle de absolut skicka hem mig i ambulans om inte min familj kunde komma och hämta mig. Jag svarade att min familj bor i Sverige och de frågade om någon vän kunde komma och jag tänkte ganska snävt då, visst fanns det vänner jag skulle kunna be om hjälp, men när jag luktade som en soptipp kändes inte det så lockande. Till slut ger de med sig när jag säger att en vän väntar på hemma och jag får åka hem i taxi. När jag väntar på taxin frågar de oroligt om jag har pengar till taxin och då inser jag hur eländig jag måste se ut...
Taxin stannar utanför mitt hus, jag betalar och chauffören har överlevt sopstanken och där står min nära vän och fd arbetskamrat Bosse och väntar med en tvålitersdunk med vatten som jag bett om. Det är inte bara utsidan som vill ha vatten. Och någon närgången kram fick han inte.
Jag fick åka rullstol till taxin och väl i bilen öppnade jag fönstret så taxichauffören inte skulle bli förgiftad av min troliga stank. Väl hemma så tog jag en lång skön dusch, borstade hår och tänder länk, länge och så pustade jag ut i soffan.
Jag tror ju att allt har en mening och vad kan nu detta vara. Tecknandet av reseförsäkringen, nystädad lägenhet talar sitt tydliga språk. Kände jag på mig något eller har jag ett sjätte sinne….
Men varför ramla efter 5 timmar på fartyget? Ja en av förklaringarna jag har är att det blåste upp ordentligt dygnet efter och hade jag ramlat då hade det kanske blivit mycket värre och lett till en operation. Vem vet, och det är inget jag bekymrar mig över.
Allt löste sig på bästa sätt och jag fick drygt ett härligt dygn tillsammans med Club Eriks. Ingen kommer att glömma deras representant i Marbella och så hann jag ju att utföra mitt utlovade uppdrag innan jag föll i backen. Nu väntar jag bara på att mitt bagage och min dator ska komma hem från Portugal.
Inga ledsna miner här inte utan nästa gång jag ska till Portugal tar jag bilen eller flyget för säkerhets skull. Och om jag ska fortsätta dansa gör jag det fortsättningsvis på landbacken.
Vill du läsa mer om Sea Cloud II kan du klicka här ››
Saludos y hasta pronto,