Flygplatsen är ganska tom denna söndagskväll då jag står i ankomsthallen för att ta emot den grupp på 10 personer som jag har planerat för i 9 månader. Nu är det dags.
Flyget landar i tid och ett glatt gäng möter mig på flygplatsen.
Upplevelser och inspiration står på programmet och temat är mat och dryck. Vår tur denna vecka kommer att gå till Ronda, Jerez de la Frontera, Cádiz och avslutas med två dagar i Marbella.
Bussen är på plats och vår chaufför, Alejandro, ska köra oss till Paradoren i Ronda där vi tillbringar första natten. Eftersom det är för sent att äta på hotellet har jag beställt tre olika bocadillos med bellota-skinka, manchegoost och spansk tortilla på Restaurante Lekune i Marbella. Kalla öl, vatten, tilltugg, fikon och bananer är också inköpta. Alejandro lät oss äta vår lilla lätta middag inne i bussen vilket är väldigt ovanligt.
Jag märker redan under bussresan att gruppen är intresserad av det jag berättar eftersom de ställer frågor. Och inte bara intresserade. De har otroligt lätt för att skratta och de skrattar mycket. Det i kombination med att jag också skrattar mycket kommer det här att bli en skrattande och lättsam resa trots att programmet är intensivt och tufft tidsmässigt men utan stress och förhoppningsvis upplevelserikt. Vi anländer till vår Parador klockan halv elva på kvällen och på frågan om de vill sova eller välkomstdrink i baren efter incheckningen, kommer ett rungande enhälligt svar. BAREN!
Sagt och gjort vi samlas i baren och intar vår första cava. Stämningen är hög och baren fylls av våra skratt. Jag får en present av gruppen. Två paket Västerbottenost. Mums!
Efter frukosten morgonen därpå kommer vår guide Ines och hämtar oss. Ines? Det kan väl inte vår spanska gentleman från Ronda heta. Jag kollar i min voucher och där står det guia inglés vilket betyder engelsktalande guide. Ja, ja jag skyller på mörkret i bussen kvällen innan.
Den guidade turen slutar på Casa del Jamón där vi får lyssna på ett föredrag om just den iberiska grisen. Alberto, en av sönerna till grundaren Leo, pratar, visar hur man känner på skinkorna och informerar oss om grisar och framställning av produkterna. Pappa Leo som vunnit pris som bästa cortador (skinkskärare), visar stolt upp sina kunskaper. Sedan provsmakar vi både skinka, paleta (bogen), skinka, chorizo, lomo, get- och fårost.
Efter provsmakningen går vi till Paradoren för att checka ut. Buss och chaufför väntar utanför, solen skiner trots regnvarning och alla är på gott humör. Vi åker till Jerez de la Frontera för att äta lunch. Det blir en lite annorlunda lunch. Avsmakningsmenyn är kombinerad med olika sherrysorter till samtliga rätter. Alla hade inte smakat sherry och alla tyckte inte att det var världens godaste dryck att dricka utan mat. Däremot smakar den bra i kombination med maten och då det smakmässigt blir annorlunda.
Efter lunchen fortsätter resan till Cádiz där vi checkar in på en Parador som ligger alldeles vid Atlantkusten. Snabb incheckning och sedan iväg på en promenad utmed havet så vi får lite frisk luft innan vi åker iväg på middag. Vår chaufför är inte så pigg på att hämta och lämna oss på kvällen och när jag säger att vi skulle vara klara med middagen vid elvatiden blev han som ett russin i ansiktet och mumlade sí.
När vi ätit oss igenom menyn med Salmorejo (soppa baserad på tomat), tartar på tonfisk, stekt bläckfisk, Tortillitas de Camarones (friterade ”kakor” med små räkor i), citronsorbet med cava, tonfisk, oxfilé eller oxkind som varmrätt serveras vi ett fat med fyra eller fem efterrätter – läs tårtor. Vi är mer än mätta men en del tårta slinker ändå ner med lätthet.
Vid kvart i elva känner jag mig iakttagen så jag vänder på huvudet och mycket riktigt, utanför står bussen och Alejandro. Han ger mig en blick som gör att jag inser att det är bäst att runda av middagen.
Hmmm, gruppen landade för ett dygn sedan och det känns som en vecka. Det är intensivt. Och väldigt roligt!
Morgonen därpå möter oss vår guide Luiza, den här gången säger jag rätt namn, som tar med gruppen på en tur i staden och jag möter upp dem vid saluhallen efter någon timme. Jag ägnar mig åt att få ordning på dagens bussprat, programmet och att packa ihop. Sedan ger jag mig iväg till saluhallen.
På vägen dit kan jag inte låta bli att gå in i ett gammalt bageri där de finaste kakor, bakelser, bullar, julgodis, marmeladkulor trängs med varandra i diskarna. Kvinnan som äger bageriet pratar varmt för varje kaka som de bakar själva. Jag kan inte motstå frestelsen att köpa en kartong med kakor till gruppen.
Väl i saluhallen tittar vi på alla fiskar och skaldjur. Om man vill smaka något eller är sugen på lunch kan man köpa det man vill ha och gå till en restaurang i saluhallen och be dem tillaga det. Just så som man göra i Marbellas saluhall. Efter denna upplevelse går vi till ett litet kafé och frågar om vi får beställa kaffe och äta de kakor som jag köpt på bageriet. Det går alldeles utmärkt. Vi mumsar på kakorna och fortsätter till Paradoren för att checka ut och åka vidare till Marbella.
På vägen tar vi vårt vanliga mellanmålsstopp på en bensinmack och inhandlar både vatten, coca cola, öl, chips, choklad och säkert slank det med något annat också.
Färden går inlandsvägen eftersom den är kortast. Busspratet flyter på, skratten rungar i luften och småpratandet är igång. Och inte att förglömma en och annan historia höjer glädjenivån i bussen. Vilket gäng!
Vår lunch äter vi på Mellizos i Marbella och de serverar sangria, paprikasallad, chanquetes (friterade småfiskar), gambas rojas (speciella räkor) och en skaldjurspaella med carabineros, räkor, havskräftor, bläckfisk, fisk och mycket annat gott. De som orkar, de flesta faktiskt, avslutar med en dessert och kaffe.
Vi checkar in på vårt hotell Fuerte vid femtiden (det känns som hemma för mig) och det är bara en timme kvar till det föredrag om spanska ostar som vi ska lyssna till. Innan dess rusar jag in på Casa del Jamón, som även finns i Marbella, för att köpa ett par olika ostar som de skär upp och lägger på fat. Rusar tillbaka till hotellet med osten för att beställa var sitt glas Málagavin i baren som ska stå uppdukat i konferensrummet när de kommer. Rusar upp till mitt hotellrum för att ta en snabb dusch och byta om, för vi ska gå direkt till Gamla Stan och äta middag efter föredraget. Rusar ner till konferensrummet där Eva väntar som ska ledsaga oss genom ostens historia från de olika regionerna. Det var ett intressant föredrag.
Jag har bokat bord på Estrecho i Gamla Stan för nu ska vi äta äkta genuint hemlagade tapas. Det är viktigt att vi är där senast halv åtta för senare får man inte boka bord. Jag rusar även dit före gruppen eftersom Eva tar dem till restaurangen, och sätter mig vid bordet för 14 personer i ensamt majestät och blir erbjuden en flaska vatten.
Snart kommer det glada gänget och det är dags att beställa tapas som gambas pil pil, en sallad med lök, små bitar av tonfisk och kokt potatis med en god vinägrett, kroketter med skinka och kyckling samt köttbullar i sås – allt hemlagat.
Ja, nu har gänget varit här i tre dagar och det känns som tre veckor. Underbart!
Nästa morgon börjar vi i vanlig ordning med en god frukost och dagens första programpunkt handlar om spansk matkultur som Richard från Sydkusten håller i. Vi får lära oss vilka specialiteter som finns i de olika regionerna och Richard som tycker om att laga mat delar även med sig av några av sina recept.
Ingen rast och ingen ro. Nu till nästa upplevelse. Med en ny chaufför som leende tar emot oss när vi kliver ombord. Vi åker till Bodega Cezar i Gauzin för att lära oss om vintillverkning.
Det duggregnar och är dimmigt. Vi slingrar oss uppför bergen och snart har vi molnen nedanför oss. Jag har som vanligt förberett ett bussprat om landsbygden, byn Casares, Andalusiens fader Blas Infante, förekomsten av ventor med sina populära söndagsluncher, lite prat om traditioner och annat smått och gott. Jag börjar prata men inser att några sitter inbegripna i ett samtal och resten av resenärerna sover. Jag slutar mitt i en mening men det är ingen som märker. Jag sluter ögonen och vilar en stund.
Sista biten till bodegan består av grusvägar och de blir smalare och smalare och regnet har gjort att de blir slippriga i kanterna och gruset rinner undan under däcken. En i gänget undrar stillsamt vad som skulle hända om vi får möte. Eftersom jag hör vad han säger berättar jag om när två bussar, varav en var min, fick möte på en sån här väg. Chaufförerna samtalade livligt om vem som skulle backa och till slut fick den andra chauffören ge med sig så han fick backa ganska långt.
Vi åker vidare men när vi är ca 200 meter (200 spanska meter alltså ca 500 meter) från bodegan stannar vår chaufför och vi går ur bussen tillsammans för att se om han kan fortsätta. Nej, inte en chans säger han. Bussen är för bred och om han åker vidare kommer hela bussen att skrapas av alla buskar på sidorna och han tillägger: ”Då skulle Julia (bussbolaget) döda mig och drar handen över halsen för att visa vad han skulle råka ut för. Jag går in i bussen och meddelar att vi får gå den sista biten - i regnvädret. Alla hoppar upp från sätena och ut ur bussen. Inte en enda liten negativ kommentar utan med inställningen att vi behöver både luft och motion traskar vi på.
På bodegan möter oss José, bodegans vinmakare. Vi får en filmvisning i det lilla kapellet som finns på gården. Filmen ger oss bodegans historia och hur vinet produceras. Sedan är det dags för rundvandring och till slut vinprovning och lunchtapas som är väl komponerade till de viner vi provar.
Vi börjar vår färd mot Marbella. Vi är på väg ner genom dimman och regnet. Helt plötsligt kommer en bil emot oss. Chauffören stannar bussen och bilen försöker att åka åt sidan för damen som kör tror att vi ska komma förbi då. Det har regnat så mycket att vägen hade luckrats upp och damen håller på att köra över kanten och välta. Alla i bussen står upp, ögonen är stora och vi väntar spänt på hur det kommer att lösa sig. Chauffören säger: ”det här går inte, bilen kommer att välta”.
Chauffören kliver av bussen och fram till bilen och erbjuder sin hjälp. Ut kliver en dam i 70-75—årsåldern med handväskan på armen. In i hennes bil hoppar vår chaufför in och backar tills han hittar en plats att ställa bilen på. Han springer tillbaka, hoppar in i bussen och får stående applåder. Ja, vad gör man inte så gästerna får uppleva vardagliga små sakerna på resan!
Vi kom till hotellet vid sextiden och då skulle vi egentligen redan vara på olivoljeprovning i Gamla Stan men jag hade skjutit fram den en halvtimme. Jag uppmanade gänget till raggardusch och eventuellt ombyte och exakt en halvtimme senare satt vi till bords för att prova olivoljor från Spanien. David, ägare av olivoljebutiken, gör en uppskattad provning där vi får prova 12 olika oljor under en och en halv timme. David är kompetent, ödmjuk och stolt över sina olivoljor.
Vi tog sedan en promenad till avslutningsmiddagen som vi åt på Garum på Paseo Marítimo. De hade komponerat en femrättersmeny som avnjöts i lagom takt.
Efter denna dag fyra vet jag inte om det känns som fyra eller fem veckors resa men vad gör det att allt går i en rasande fart men utan stress och med många skratt?
På morgonen klockan åtta dag fem, eller vecka fem om man så vill, hämtar vår chaufför Juan oss på Hotel Fuerte och ska ta oss till flygplatsen. Regnet öser ner och det tar extra lång tid att nå Málagas flygplats. Jag följer med in i avgångshallen och väntar tills alla checkat in.
Kramkalaset utbryter och jag lämnar dem och går ensam mot ännu en väntande chaufför som ska ta mig till Fuerte för att hämta all packning och sedan hem till min lägenhet.
Det är alltid lite sorgligt att säga hejdå till en grupp men nu kändes det lite extra sorgligt för det hade varit så roligt att få vara tillsammans dessa dagar. Skratten, den positiva inställningen, viljan att lära och inte minst den fina sammanhållningen.
Vi ses snart! Hasta pronto!
