Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Vi rivstartar det nya året – i Málaga

Rose-Marie Wiberg - söndag, januari 14, 2018

På vinbar i MálagaNyårsdagen tillbringar jag i soffan med en bra bok. Jag vill verkligen bli frisk till dagen därpå då jag och några vänner ska åka till Málaga och bo över. Hotellet är bokat sedan lång tid tillbaka. 

Med på resan är mina vänner Sr. och Sra. Dragos samt Sr. och Sra. Nikos. Framåt eftermiddagen ansluter mina vänner från andra sidan Málaga, Sr. och Sra. Lasse-Maja som inte känner de första paren.

Jag har lagt upp ett program för denna 24-timmarsresa och vi startar direkt när vi ses i hotellfoajén med en uppdatering om vad jag tänker visa. Önskemålet är tydligt från början och det är inga museibesök. De vill få en överblick över Málaga för att sedan på egen hand åka tillbaka och upptäcka mer av staden. Shopping står också på önskelistan.

Katedralen i MálagaHotellet ligger precis nedanför katedralen så vi tar oss en lugn promenad förbi katedralen och vårt första stopp är på restaurang El Jardín som ligger i en historisk byggnad från 1887. Inte för att äta utan för att fira med en drink att vi har ett dygn tillsammans i Málaga.

Vi fortsätter snart till El Pimpi där vi ska äta lunch. Stället grundades 1971 i lokaler som har en anrik historia från 1700-talet. Att sitta ute är inte att tänka på för kön ringlar sig alldeles för lång. Vi frågar om bord inne och visst går det att ordna inom ca 5 minuter – då menas spanska minuter – så det tar en kvart att få ett bord. Men vilket bra bord vi får. Ett runt bord i ensamt majestät mellan baren och restaurangen precis där de skär skinka. Bättre kan det inte bli. Lunchen består av ett antal tapas där så klart ett fat skinka ingår. 

Vi fortsätter mätta och belåtna i det soliga vädret och tar oss upp till Plaza de la Merced och Picassos barndomshem. Visst har jag lovat att vi inte ska göra några museibesök men när vi ändå står inne i huset är det som upplagt för en 20 minuters rundvandring i Picassos hem.

Blå get i MálagaTuren går vidare mot Calle (gatan) Beatas. Vi strosar på de smala gatorna som inrymmer både flamencoställen och barer varav många med musik av olika slag och inte att förglömma, teatern Cervantes.

Vi kommer till Patios de los Beatas som har ett inbjudande vinotek förutom restaurang. Klockan närmar sig halv fem, restaurangen börjar tömmas på kostymklädda äldre herrar och nyfriserde chica spanska damer. Vinoteket är nästan tomt. Men visst får vi prova något gott vin. Vår vinkännare Sr. Nikos tar emot vinlistan och botaniserar vant bland vinerna. En flaska rätt och slätt kallat H kommer in med stora inbjudande vinkupor. 

Det är vid den här tidpunkten vi börjar få vittring på paret Lasse-Maja som nu befinner sig i Málaga för shopping och har fastnat på en tapasbar för att inta en sen lunch. Vi bestämmer att ses senare. Paren Los Dragos, Los Nicos och jag själv, numera kallad Ciceronan, strosar vidare mot kvällens restaurang där jag bokar bord. 

Servitören vill vare sig ha mitt namn eller skriver upp någon bokning. Jag frågar lite försynt om han inte vill ha mitt namn. Nej, nej det behövs inte alls säger han och ler. Antingen tror han att vi inte kommer eller så är vi de enda utlänningar som bokar bord eller så har jag gjort ett ofantligt intryck så att han aldrig glömmer mig.

Utsikt över Málagas hamnDet börjar bli stressigt nu. Vi har missat att gå till churrosgatan – churros är friterad deg som vanligen serveras med chokladsås – och en liten bodega som var inplanerade. Nu är det dags att gå till Plaza de la Constitución – torget som har har varit hjärtat av Málagas historiska centrum sen 1400-talet – för att titta på när julljusbelysningen tänds till musik. Vi trängs med hur många människor som helst, ljusen tänds och musik strömmar ur högtalarna som avslutas med Feliz Navidad. Där står vi alla och sjunger Feliz Navidad för full hals till rösten nästan inte bär mer. 

Vi inser att vi måste ta oss till hotellet för att checka in och strosar längs gågatan Calle Larios mot hotellet, vi checkar in och byter om. Vi ska ses på takbaren om 20 minuter. 

Takbar på hotellet i MálagaAlla bor vi på olika våningar och det finns tre hissar att välja på. När min hiss kommer öppnas dörrarna och där står paret Nicos. Jag kliver in, vi börjar prata och så stannar hissen på nästa våning och utanför står paret Los Dragos. Då börjar vi skratta. Alla hamnar vi i samma hiss vid samma tidpunkt. Som en bättre arrangerad film. Det är nu vi börjar ana att den här kvällen kan bli annorlunda. 

Vi får snabbt ett bord och precis när vi sätter oss kommer paret Lasse-Maja ut från hissen. Det tar inte lång stund förrän de är inne i gänget och det känns som om vi alla känt varandra hur länge som helst, vi hittar olika beröringspunkter med varandra.

Efter prat och drink på takbaren med en härlig utsikt över Málagas hamn är det dags att gå till kvällens restaurang och se om vi verkligen har något bord. När vi kommer fram är bordet dukat men bara för fem och jag säger att vi har fått tillökning, vi är sju. Servitören tittar på mig och säger att allt är möjligt, han ber oss vänta och frågar om vi vill ha varsin öl medan vi väntar utanför på gatan. Vi hinner inte mer än få in ölen så är bordet klart.

Restaurangen är fullsatt och det känns som om det är mest spanjorer – och vi. Efter en titt på matsedeln tittar alla på mig och jag känner trycket att göra en beställning som alla gillar. Lite “para picar” – småplock – vill vi ha och det blir ost med olivolja och en god korv. Jag beställer en tallrik med olika sorters kött som även innehåller svamp, paprika, tomater och andra grönsaker. Servitören pratar också om en fisktallrik. 

Vilket vin vi ska dricka bestämmer servitören. Strax därefter ser vi en annan servitör med ett superstort fat eller rättare sagt bricka som vimsar runt i den lilla restaurangen. Några andra börjar skratta och framförallt vår servitör och några män i baren. Till slut landar brickan på vårt bord och den får knappt rum. 

Stort fat med mat på restaurang i MálagaHär finns allt kött och alla grönsaker man kan tänka sig. Kycklingspett med paprikahattar som ser ut som tomtar, lammracks, churleton (T-bone), stekta korvar, blodkorv, rabo de toro (oxsvans), fläskfilé och pommes frites. Jag blir alldeles matt. Har jag beställt ett helt fiskfat också eller valde jag kött framför fisk? Nu vet jag ingenting och paniken börjar sippra fram. Det tog en evinnerlig tid, säkert två minuter, innan jag fick någon uppmärksamhet av servitören. Tack och lov hade jag bara beställt kött. 

Mina kära vänner börjar kalla detta för ett turistfat och skrattar hjärtligt. Männen runt baren frågar skrattande om de ska fotografera oss och då blir turisttemat ännu tydligare. Vi hugger in, och gott smakar det, men ordet turistfat återkommer runt bordet och jag kallar till mig servitören igen och frågar om det bara är till utlänningar och turister de serverar det här? Det är bara vi som har ett sånt här fat och spanjorerna skrattar åt oss. Servitören tittar frågande på mig och säger att det är flera spanjorer i restaurangen som äter samma som oss. Vi hade missat det. Han frågar var vi kommer ifrån och jag förklarar att vi bor i Marbella och även på andra sidan Málaga. 

Vi avslutar huvudrätten och har ingen tanke på dessert.

Men det är nu det börjar… In kommer ett fat med ostron stora som tefat och ett fat med Pulpo a la Gallega – bläckfisk och potatis. Jag viftar med armarna och säger att vi inte har beställt något. Nej, det är huset som bjuder säger min numer ganska charmiga servitör. Vi hugger in och äter det som bjuds. De dukar ut och plockar undan allt på bordet. Då kommer det in en flaska cava och sju glas. Jag börjar vifta igen och servitören säger återigen. Huset bjuder. Nu landar ett stort fat med tre olika desserter på bordet och skedar. Denna gång viftar jag lite lamt och suckar. Vad är nu detta? Servitören ler och säger att huset bjuder. Nu skrattar vi alla så vi tjuter och spanjorerna i baren skrattar ännu mera och vill fotografera oss igen. Sa jag att det är som en bättre film? Eller är det dolda kameran? Vi äter och dricker och glömmer bort att vi är mätta. Snart kommer de med rosor. Dock inte bara till vårt bord tack och lov. Dessa bjuder huset också på. Jag orkar inte ens fråga mellan skratten. 

Vi sansar oss och männen i sällskapet beställer kaffe och brandy. Kvinnorna avstår. Vi är väldigt nöjda som det är. Döm om vår förvåning när vår servitör ställer ner en hel kartong med brandy på bordet. Vi tittar på varandra men ingen av oss säger någonting. Vi bara avvaktar. Och det gör vi säkert en kvart tills kaffet kommer och de varma konjakskuporna som mer ser ut som vaser än glas. Servitören tar upp flaskan ur kartongen, lägger kuporna på bordet och börjar hälla. Kvinnorna i sällskapet inser nu att deras män kommer att dricka en tredjedels flaska brandy om de inte stoppar servitören, vilket inte går. Nu skrattar vi så tårarna rinner och vi kan inte prata. Sr. Dragos, som sitter bredvid mig, tittar på glaset och säger, dricker jag det här dör jag, varpå jag snabbt tillägger att det är inga problem för jag är van att åka till akuten med mina gäster så jag vet var sjukhusen ligger. 

Innan notan kommer in får vi som inte dricker brandy i sällskapet en drink med varsitt rosenblad i. Vi säger inget utan smuttar artigt på drinken. Notan är otroligt billig för allt vi fått in och det stämmer verkligen att de har bjudit på allt de sagt och dessutom på en och annan flaska vin till.

Nöjda och belåtna och fortfarande skrattande lämnar vi restaurangen för att fortsätta vår kväll. Vi är sugna på musik. Just denna kväll är det inte många människor ute. En tvärgata in från gågatan Larios finns en salsabar. Med god hjälp av en ung man med en liten hund under armen hittar vi rätt. På salsabaren verkar det som om många känner varandra. Alla byter danspartner med varandra hela tiden och vem de än dansar med är de sååå duktiga, följsamma, rytmiska. Vi blir stående bredvid och bara tittar. Wow vilka proffsdansare. 

Vi avslutar kvällen med många upplevelser i minnet och strosar hem till hotellet. Innan vi skiljs åt säger paren Dragos och Nicos med värme och ett stort leende att det var så roligt att träffa mina vänner och att det är så roligt att jag har lika knäppa kompisar… Vem är knäpp jag eller de? Spelar ingen roll efter ett oförglömligt dygn i Málaga med mycket skratt och roliga upplevelser. 

Tack för att jag fick vara er Cicerona!

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie