Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

En español

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Våga ge varandra tid

Rose-Marie Wiberg 

Uppkopplad på mobilen Det blir en rivstart på min arbetshöst, men en rivstart i positiv anda utan stress för min del. Däremot blir jag stressad av det runtomkring mig nu när jag är i Stockholm ett par arbetsveckor.

Det känns som om jag står mitt på en stor öppen plats och alla springer runt mig, fram och tillbaka, alla med en mobil i handen och stressade blickar. Kanske någon har tid att se mig så att de inte springer omkull mig. Kanske någon känner igen mig och säger hej.

Det är bildligt talat så klart.

Ändå slås jag av hetsen att hinna så mycket som möjligt. Det är ju bra och positivt om man kan göra det utan att känna några måsten och utan att bli stressad. Men det känns som om många är fast i att ha almanackan fullbokad – den elektroniska så klart. Att alltid prata i eller knappa på sin mobil. Även om man gör något annat ägnar man sin tid åt mobilen. Man kollar mailen, läser nyheterna, tittar på facebook och checkar in, bokar biljetter, bokar möten. Ja, allt kan man numera göra i mobilen. Måste man vara uppkopplad hela tiden för att finnas? Är det en livsstil? Ett storstadsfenomen?

Att sitta på en restaurang eller på en buss i Stockholm gör mig ibland lite beklämd. Hur många är det inte som har sällskap av en vän eller kollega men ändå låter ”mobilandet” ta överhanden? Har de inget att prata om eller är det viktigare att visa omvärlden att man är uppkopplad och tillgänglig? Är det inte viktigare att ägna sin tid åt den man är tillsammans med här och nu?

Gör man alla dessa inbokade aktiviteter för att de är viktiga i ens liv eller gör man det för att det känns bra och dövar samvetet när man kan checka av det man har gjort trots att man nästan är ihjälstressad?

Var finns spontaniteten? När hinner alla umgås med varandra och våga ge varandra tid? Plocka bort var tredje sak som du tror att du måste utföra och ge den tiden åt din familj och vänner.

Är det så att jag inte riktigt hänger med i utvecklingen och att jag anses som mossig för att jag känner så här? Eller har jag anpassat mig till ett småstadsliv? Eller är det så att livet snurrar så fort att den nya generationen inte inser att livet har en begränsad tid och att det då är viktigt att ägna sig åt att umgås, att ta vara på varandra och att ta vara på den tid man har. Eller det kanske är så att de hinner ge varandra äkta tid och uppmärksamhet fast jag inte förstår det?

I söndags morse satt jag på tunnelbanan och då är det en familj som ska resa hem från en weekend i Stockholm. Föräldrar och två barn i 5-6-årsåldern. Det ser ut som om de varit på fest för mannen i familjen har sin kostym hängande över väskan. De pratar om allt möjligt. De pratar om hur skönt det är att åka tåg från hotellet ända hem – t-bana, vanligt tåg och spårvagn – utan att behöva åka bil eller buss. Snart är samtalsämnet fiskar och fjärsing nämns. En fisk som är lite giftig. Barnen frågar och frågar. Pappan tar fram mobilen och slår upp ordet fjärsing och läser om fisken och vad dess gift kan ge för biverkningar. Ett bra sätt att överföra kunskap från nätet till oss alla. Jag fick ju också lära mig nya saker. Och jag blir glad av att se att de fyra inte sitter med varsin mobiltelefon.

Förresten jag tror att jag ska gå och kolla på en ny mobiltelefon för min är uråldrig… den är säkert tre år gammal. Jag måste ju hänga med och vara uppkopplad. Men bara när jag själv vill.

Om du känner att du har fem minuter –  titta på den här FILMEN ››

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie