Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Upptäckarglädje – en biltur bland de vita byarna

Rose-Marie Wiberg - lördag, april 16, 2016

Genalguacil en stad som har smyckats med konstverk Min utflyktskompis Birgitta och jag bestämmer att vi ska på utflykt men har ingen aning om vart. Vi har båda haft mycket att göra veckan innan så ingen av oss har haft tid att leta utflyktsmål. Dessutom har vi glömt att ringa varandra – men på utflykt ska vi.

Jag tar fram min mapp med utflyktstips i Andalusien men hinner inte kolla igenom den utan stoppar ner ett 30-tal artiklar i väskan och ger mig iväg för att hämta Birgitta i Nueva Andalucía. Nu är vi redo. Vi bestämmer oss för att åka västerut och medan jag kör läser Birgitta febrilt igenom de olika möjligheterna till att se nya byar. Snart bestämmer vi oss för att åka till Gaucín, Genalguacil och Jubrique.

Vi åker mot Estepona och vidare upp mot Manilva, vi åker genom den lilla staden på ett par minuter och fortsätter mot Casares som inte är dagens mål som så många gånger tidigare. I en krök på vägen ligger en fruktaffär och där köper vi frukt och grönt. Vis av erfarenheten när vi ger oss ut på bilfärd så vet vi aldrig vad som händer och då är det bra att ha både mat och dryck i bilen. Vi köper röda, stora vindruvor, bananer, äpplen, avokado, blomkål, tomater och lök. Vi skojar om att det enda vi nu saknar är tandborstar om vi skulle övernatta någonstans. Allt annat kan vi vara utan men inte tandborste.

Landskapet är frodigt och det blommar överallt. Vi åker genom Serranía de Ronda. Runt varje kurva ser vi byar på avstånd. Snart kommer vi till Gaucín och vi tar en tur genom stan för att parkera bilen på andra sidan. Vi tar en promenad genom gränderna och tittar på den gamla staden. Gaucin har ca 2000 invånare (senaste uppgiften som jag hittar är från 2009). Byn ligger vid foten av berget Sierra del Hacho. Romarna uppförde en borg här, Castillo del Aguila – Örnborgen, eftersom Gaucín hade ett strategisk läge. Efter vårt flanerande i gränderna sätter vi oss vid ett vackert litet torg med en fontän och tar en dricka på den lokala baren där spanjorerna sitter med sina öl, sitt vin och små tapas.

I bergen finns ett rikt fågellivDet är dags att fortsätta så vi hinner äta lunch i någon annan by. I Genaldalen ligger byarna tätt och nästa stopp gör vi i Benarrabá. Denna by sägs ha uppförts av en man, Rabbah, vars söner tillhörde en berberstam (de kommer från nordafrika). De kallade sin by för Banu Rabbah och som idag heter Benarrabá. Vi kör in och kommer fram till det stora torget och den lilla kyrkan i den lilla byn. Vi fortsätter tills vi inte kan köra längre och där ligger ett hotell som har en restaurang och vi bestämmer oss för att äta lite lätt här. Vi slår oss ner vid ett bord i den fina trädgården. Det blir en tallrik med skinka, korvar och andra spanska godsaker. Vi njuter av utsikten över dalarna och de små byar som skymtar fram och vi räknar till fyra små byar. Genalguacil är en av dem. Det är ett rikt fågelliv i dalen och här samsas örn, hackspett, ugglor och gök läser vi på en skylt i restaurangens trädgård.

När vi är mätta och belåtna ger vi oss av till nästa by som är Algatocín men här stannar vi inte utan fortsätter genom korkeksskogen till Genalguacil som vi har hört så mycket om men aldrig besökt. Det är en by som har smyckats med konstverk som unga konstnärer skapade när de för över 20 år sedan bjöds in av dåvarande borgmästare för att få utlopp för sin skaparglädje. Det är många konstverk och uppfinningsrikedomen är stor. En blyertspenna på en husvägg, strumpor på en trädstam, skulpturer i annorlunda former och framförallt på annorlunda platser. Till slut visste vi inte vad som var konstverk och vad som tillhörde husen. Det var roligt att se. Kyrkklockorna ringer till lördagsgudstjänst och finklädda bybor, ung som gammal, strömmar till och vi blir påminda om att klockan är fem på eftermiddagen. Vi tar en svalkande Coca-Cola på en av bybarerna där de flesta verkar samlas för att börja lördagskvällen.

Jag frågar mannen i baren vilken den närmaste vägen till Estepona är och han säger att det är den som går ut från stan. Det är en grusväg men han säger att den bara varar i tre kilometer och sedan är det asfalt. Den vägen tar bara drygt en timme medan den andra vägen tar två timmar. Vi beslutar oss för att ta den kortaste vägen. Grusväg, inga räcken och branta stup rakt ner i botten av dalen. Jag kör koncentrerat men vi skämtar om att vi har i alla fall mat i bilen så vi klarar oss om vi blir stående eller inte våga åka längre. Att vända är inte att tänka på. Utsikten är så vacker att det är svårt att bemästra sig att inte titta ut över stupen men det är bäst att hålla ögonen på vägen. Vi kan i alla fall inte låta bli att stanna och ta några foton av en vacker korkek och över de byar som vi just har besökt. Vi fortsätter kilometer efter kilometer och det känns som om vi kört hur långt som helst när asfalten ger sig tillkänna. Den tillåtna hastigheten på den vägen är 20 och på den ”fina” vägen är det tillåtet att köra 40. Att köra tre kilometer i 20 km/timme tar sin tid och dessutom körde jag vänstertrafik så däcken inte skulle rulla utför kanten och vi med dem. De här vägarna är inget för höjdrädda personer.

Till slut kommer vi fram till en plats där vi kan välja att åka mot Los Reales som är en rekreationspark där det finns en servering som har helgöppet. Det är fyra kilometer dit. Vi tittar på varandra och skakar på huvudet. Klockan är nästan sju och vi har ingen lust att åka i hem mörker. Åt andra hållet pekar skylten till Jubrique, den gamla brännvinsbyn, som idag bara är ett minne blott. Där finns också en mycket bra restaurang som vi hört talas om. Även om vi är hungriga nu skakar vi åter på huvudet och tar raka vägen hem. Raka är ju synd att säga men den rakaste vi kan hitta i alla fall. Jubrique får vänta till en annan utflykt.

Efter dagens strapatser och härliga upplevelser kommer vi snart tillbaka till Nueva Andalucía och vi avslutar med en middag på restaurang Vovem. Också en nyhet för mig. Mycket trevlig atmosfär, otroligt gott kött men kanske lite dyr. Men det är okej. Vad kunde vara en bättre avslutning på en lanttur än en riktigt god middag?

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie

PS. Klicka på en bild så får du se bilderna i större storlek