Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Uppmärksamhet lönar sig

Rose-Marie Wiberg - fredag, juni 08, 2018

Hämta ut pengar i bankomatArbetsdagen börjar tidigt. Redan klockan 6 på morgonen, för idag är det vårens sista bröllop i Benalmádena som jag arrangerar. På morgonen ska jag hinna de sista förberedelserna på checklistan och dagens program. Sedan ska jag åka iväg för att hämta tyg till pergolan, som är inramningen på vigselceremonin, hos firman som har gjort brudbukett och bordsdekorationerna.

Innan jag fortsätter mot Benalmádena stannar jag vid min bank i La Campana för att hämta ut pengar i bankomaten. Turligt nog finns det en parkering kvar utanför banken och jag ställer min bil där. Det finns en bankomat utanför banken och en innanför ytterdörrarna så jag väljer den inne eftersom jag ska ta ut en del pengar.

När jag kommer ut på gatan ser jag en man stå alldeles intill min bil. Han är klädd i brun jacka och bruna byxor, har en hjälm hängande på armen och pratar i sin mobil. Jag noterar att han står lite väl nära min passagerardörr men hoppas att han ska flytta på sig när jag låser upp bilen. 

Till min förvåning tar han ett litet steg närmare bilen och jag känner att det är någonting som inte stämmer. Han tittar på mig men blicken är fäst vid min bag där jag har plånbok, mobil, pärmen med dagens program och alla mina "att-göra-listor" som är en planering under ett år. Jag koncentrerar mig på att öppna förardörren med blicken fast på mannen. Han står kvar. Jag lägger bagen i knät och slänger en blick på mannen som inte rör sig från sin plats. Jag sätter i nyckeln i rattlåset och ser då i ögonvrån att han går bakom bilen och åt mitt håll på förarsidan. 

Min enda tanke är att han inte ska komma åt väskan, blixtsnabbt får jag tag i dörren och slänger igen den. Sekunden efter ser jag mannen vid bilfönstret och han böjer sig ner och säger något varpå jag gör en grimas och en avvärjande rörelse med armen, vrider om nyckeln, lägger i backen och rivstartar bakåt. Backspegeln hinner jag inte ens titta i och tack och lov finns det ingen bakom bilen. Vare sig bil eller människa. 

Jag vänder bilen och kör ut på huvudgatan. Hela kroppen skakar, jag är kallsvettig men jag kör vidare. Efter en stund är jag tvungen att ringa någon som kan lugna ner mig. Min första tanke är att ringa prästen Mikael. Han hör att det är något fel för jag säger "prata med mig, säg något snällt" eller något i den stilen. Jag berättar lite osammanhängande om vad jag råkat ut för och Mikael pratar lugnande till mig. 

Mannen utanför banken tyckte nog att jag var ett bra offer; blond, äldre kvinna och som han antog vara en turist som inte har så mycket koll på vad som händer. På vägen till Benalmádena kommer tankarna farande. Vad hade hänt om jag inte hade hunnit stänga dörren? Tänk om han hade något vapen? Vilket hade varit värst? Att bli av med pengarna eller dagens bröllopspärm? Just i det läget var det bröllopspärmen. 

Hela dagen och kvällen grusades för min del lite av denna händelse och jag kände mig både rädd, irriterad och kränkt. Sedan dess har jag inte varit till en bankomat och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att gå till en igen och hämta pengar. Jag kommer att vara jätterädd, men det får lösa sig så småningom. Än så länge klarar jag mig med de kontanter jag lyckas komma över när jag är ute och äter med vänner som oftast betalar kontant. Då tar jag alla kontanter jag kan och betalar allt med kort. Det är också ett sätt att lösa bankomatproblemet på.

När jag berättade för en kompis vad som hade hänt sa hon att det alltid händer mig något och sedan frågade hon mig om det verkligen var ett rånförsök eller om jag inbillade mig. Jag blev lite förvånad över frågan för att den känslan som hans beteende utlöste är inte inbillning och varför skulle han gå runt bilen till förarsidan när jag inte la min väska på passagerarsätet som han förmodligen hade räknat med. Och varför gick han runt bilen till förarsidan?

Jag är i alla fall väldigt övertygad om att hans syfte inte var att bjuda ut mig på middag och inte heller slänga sig ner på knä utanför bildörren och fria till mig. Jag håller mig till min teori om ett misslyckat rån och känner mig evigt tacksam att jag var uppmärksam och att han inte blev våldsam. 

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie