Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

När fantasin skenar iväg

Rose-Marie Wiberg - söndag, maj 01, 2016

RädslorDet är lördag och klockan är snart 19 på kvällen. Jag sitter i soffan och äter lite ost och kalkonkorv. Det knackar på min dörr. Jag öppnar aldrig när jag inte väntar besök så jag sitter kvar i soffan. Det knackar igen, nu hårdare. Och igen och igen och igen. Personen utanför ropar något. Jag smyger fram till dörren för att se ut genom det lilla tittögat när jag hör att det knackar på grannens dörr mittemot och den som knackar ropar även då något obegripligt.

Grannen är inte hemma eller öppnar inte heller. Den knackande personen stannar kvar i korridoren bredvid våra dörrar och ser sig omkring. Jag kan inte avgöra om det är en man eller kvinna för personen har en hatt neddragen för ansiktet.

Jag funderar lite på vad som hänt och tänker på den kvällen jag kom hem för tre veckor sedan. Eftersom jag hade många kassar med frukt och grönsaker i bilen som skulle upp i lägenheten ville jag parkera på gatan utanför mitt hus för att slippa släpa kassarna så långt. Efter en liten stund hittar jag en parkeringsplats och när jag ska backa in kommer en man och ställer sig i vägen och börjar gestikulera med armarna och visar hur jag ska svänga in och parkera.

Jaha, ännu en så kallad parkeringsvakt. Jag känner igen honom för han kommer hit ibland och "leker" parkeringsvakt och vill ha pengar som tack för att han hittar en p-plats och lotsar in bilen. Jag stannar bilen och tittar på honom och gör en gest där jag drar upp axlarna som för att säga: Vad gör du? Då ilsknar han till, tar upp sin mobil och fotograferar min registreringsskylt och bil. Vet inte om han fick en bild på mig också. Då blir jag riktigt arg, vevar ner rutan och frågar vad han håller på med. Jag säger också att jag inte behöver någon hjälp för jag har parkerat här i många år. Han kommer fram till det nu öppna bilfönstret och spänner ögonen i mig så gott han kan och skriker att det vet han för han känner igen mig och vet vem jag är.

Rädslan kommer smygande. Det var ju onödigt av mig att överhuvudtaget inleda en diskussion. Han står kvar och jag väljer att åka därifrån och parkera i mitt garage. Nu är jag ganska rädd och när jag går in i receptionen i mitt hus stannar jag hos vakten och frågar om någon kan spåra mig på bilens registreringsnummer och jag berättar vad som har hänt. De som står i receptionen vill ringa till polisen men då blir jag ännu räddare så de låter bli.

Väl uppe i lägenheten gillar jag inte alls läget. Episoden glömmer jag inte men bestämmer mig för att inget kan hända. Däremot spelas den upp i mitt huvud i kväll efter att det knackat på dörren. Jag går tillbaka till soffan, sätter på TV:n och inser att jag beter mig ganska löjligt.

Efter ca en halvtimme hör jag någon i korridoren och snart börjar mina nycklar på insidan av dörren att röra på sig och jag blir alldeles stel. Nyckelknippan gungar betänkligt fram och tillbaka. Det är någon som håller på att försöka ta sig in genom min dörr. Vad ska jag göra? Inte öppna dörren i alla fall. Hoppa ut från balkongen 6 trappor upp är inte heller någon bra idé. Jag går fram till dörren och kikar ut och där står en person framåtböjd och försöker att sätta något i mitt lås. Eftersom jag har nyckeln i på insidan kan ingen komma in och jag har säkerhetsdörr. Något måste jag göra i alla fall göra. Jag tar tag i mina nycklar och vrider om ett varv till. Då blir det tyst på andra sidan.

Jag är så stressad så jag tänker inte på om någon går iväg eller inte. Jag ringer en väninna och frågar vad jag ska göra. Ring receptionen men gå inte ut i korridoren är hennes råd. Men vad ska jag säga till vakten? Jag sätter mig åter och snart hör jag skrik och bråk i korridoren. De som bråkar går in i lägenheten bredvid mig och fortsätter att bråka högljutt, slänger saker, öppnar och slår igen balkongdörren. Jag börjar bli orolig för kvinnan eftersom mannen skriker otrevliga saker.

Nu har jag nästan glömt bort att jag är rädd. Jag tar min mobil, öppnar dörren, kikar ut, låser min dörr och går fort mot hissarna. Kommer ner ganska skakad i receptionen och de undrar vad som hänt. Jag berättar om grannens bråk och vill att de håller ett öga på dem så inget händer. Det är två män i receptionen, vakten och en annan som jobbar i huset. Den ena av dem hade sett kvinnan komma hem från en barrunda, som han uttryckte sig, för ett tag sedan och efter en stund kom hon storgråtande ner i receptionen och sa att hon inte kom in i sin lägenhet. Då förstod jag. Det var hon som hade försökt ta sig in i fel lägenhet. Inte sin egen utan i min. Jag blir så klart lättad. Allt får sin förklaring.

Situationen och fantasin hann dock få mig stressad och rädd under någon timme helt utan anledning. Dessutom är det väldigt sällan, i stort sett aldrig, som jag är rädd i Marbella och absolut inte i mitt hus.

Senare på kvällen tittar jag på en deckare och sedan somnar jag i lugn och ro i min fridfulla lägenhet.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie