Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Överraskningarnas år fortsätter

Lilian Ljungberg - måndag, april 03, 2017

Assistans på flygplatsNågra veckor före operationen har vi möte i SWEAs Internationella valberedning och vi diskuterar vilka som kan åka till SWEA Internationals årsmöte i Rom i slutet av mars och representera valberedningen.

Jag hade tidigare aviserat att jag gärna åker dit beroende på operationsdatum. Nu hör jag mig själv säga: Jag åker gärna. Och vad gör jag efter mötet? Jo, jag går in och bokar hotell i Rom utan att ha en aning om hur operationen kommer att gå eller hur jag kommer att må. Visst har jag sagt att 2017 ska bli ett år då jag ska göra nya saker och roliga saker men det får väl vara någon måtta på det.

Några veckor efter operationen slänger jag den ena kryckan och läkaren konstaterar efter en ny röntgen att operationen är väldigt lyckad. Fortfarande har jag inte tagit en enda värktablett efter det att jag lämnade sjukhuset. Nu gäller rehabilitering som består av att gå, gå, gå.

När jag kommer från läkarbesöket bokar jag flygbiljetter Málaga – Rom t o r. Jag meddelar valberedningen att jag tänker åka till Rom.

Packningen går så där. Jag kan ju inte ta på mig strumpor vare sig korta sockor, strumpbyxor eller stay up eftersom jag inte får böja mig ner och inte lyfta benet högre än 90 grader. Vad tar man då på sig i en storstad som Rom – på ett SWEA-möte? Klänning? Visst men det är inte snyggt med kritvita ben, men jag får ta mina tajta träningsbyxor under. De är töjbara och de kan jag få på mig med viss inlärd snits och stor möda. Tunna stretchbyxor går också bra om de är vida. Och ovanpå det då? Jag har ju inte rört mig mycket på snart ett år så det har satt sig på vikten. Jag packar och inser att ingenting stämmer men det får vara så.

Kvart över tio på resdagen tar jag hissen ner i receptionen utrustad med en liten ryggsäck, två kryckor (för säkerhets skull), ett galet packat handbagage och ett glatt humör. Jag ringer efter en taxi som hämtar mig vid dörren utanför mitt hus. Jag sätter mig fram eftersom jag inte kan böja benet så mycket och det inger intrycket av att jag gärna sitter och pratar med chauffören under 45 minuters färd till flygplatsen. Det är inte så att jag smidigt slänger mig ner i framsätet utan först av med ryggsäcken, sedan lämna kryckorna till chauffören, slänga av mig min cape och sedan försöka sätta mig på kanten av framsätet, famla efter ett handtag ovanför dörren på insidan, häva mig in på sätet och försiktigt ta det opererade vänsterbenet genom dörren utan att böja och sedan det andra benet in. Puh – inne. Nu är det bara att sätta på säkerhetsbältet och sedan börja prata artigt med chauffören som är väldigt trevlig. Vi har ett kanonsamtal om allt möjligt tills vi kommer fram till flygplatsen. Han erbjuder sig att gå och kolla var plasten för assistans finns, hittar den, ringer på klockan men så ser jag att han kommer springande tillbaka till bilen och frågar: Vart ska du, vilket bolag flyger du med och vad heter du? Han får min biljett och ordnar allt. Nu är det bara att vänta. Han hjälper mig till bänken för handikappade och tar i hand och säger att det var en trevlig färd.

Väntan blir inte så lång. En man kommer med en rullstol, fyller i papper, ber om boardingkort och pass och sedan sätter han fart mot säkerhetskontrollen som är speciell för sjuka, handikappade och annat ”löst folk”. Jag anser mig själv vare sig som handikappad eller sjuk. De lägger kryckor, väskor och rullstol på bandet och ber mig resa mig gå genom säkerhetskontrollen. När jag säger att det är omöjligt att gå utan en krycka kommer assistanskillen till undsättande och en säkerhetsvakt och tar tag under min ena arm och den andra står på andra sidan och tar ett fast grepp om min andra arm och hand. Puh – igenom men då börjar det som är lite besynnerligt. En kvinnlig vakt sätter på sig plasthandskar väldigt omsorgsfullt och säger att hon ska kolla mig. Hon gör som de brukar och tar på hela kroppen men döm om min förvåning när hon drar upp min klänning till magen för att gå igenom mig på insidan av kläderna både på fram- och baksida. Jag blir så full i skratt för jag kan se mig själv stå där lite vinglande och osäker med klänningen på magen.

Färden fortsätter i en rasande fart genom hela flygplatsen och jag ser serveringarna, affärerna och toaletterna fara förbi utan stopp direkt till flygplanet. Kisspaus är inte att tänka på. All flygpersonal är informerad och det går smidigt. Jag får åka ombord först. Planet lyfter i tid och när vi landar i Rom kommer en assistanskille ombord, tar mitt bagage och hjälper mig ner för trappan. Hans bil står nedanför trappan. Jag börjar prata spanska men inser snabbt att engelska är det som gäller. Han bubblar på. Jag ber om ursäkt på engelska för att jag pratar spanska med honom och då svarar han glatt på engelska: Det gör inget alls, jag har god tid på mig för jag slutar inte förrän klockan 9 i kväll. Det är då jag inser att hans engelska är begränsad och han tror att jag ber om ursäkt för att jag tar tid på mig men vi pratar livligt om ditten och datten ändå – men det är han som styr samtalet så han pratar om det han kan. Ganska gulligt.

Efter en snabb färd till tullen kommer en ny assistans och hämtar mig för att köra ut mig genom tullen och fram till den väntande taxichauffören som hotellet har ordnat. Efter 45 minuter är jag i hotellreceptionen och checkar in. ALLT har gått över förväntan och jag är imponerad. Och all assistans är gratis dessutom. Jag var övertygad om att den tjänsten kostade extra.

Som sagt jag ska ju prova nya saker i år. Nu har jag åkt rullstol på flygplatsen, bokat och använt flygassistans, så jag vet hur det fungerar när mina kunder använder det, och checkat in på ett nytt hotell mitt i centrala Rom.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie


Senaste bloggarna  ~ Últimos entradas


Tags


Arkiv ~ Archivo

Vill du prenumerera på min blogg?
~ ¿Quieres suscribirte a mi blog?

Email ~ Correo:


Delivered by FeedBurner