Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Magnetröntgen – en tilldragande upplevelse

Rose-Marie Wiberg - onsdag, juni 08, 2016

Blå skorDet är lördag morgon och jag har tid för magnetröntgen på förmiddagen. En lördag tänker ni. Ja helt rätt, en lördag.

Jag tar mig en promenad utmed strandpromenaden i det vackra solskenet bort mot det lilla sjukhuset där röntgen ska äga rum. När jag kommer in i receptionen är det verkligen lördagsstiltje. Efter att jag fyllt i dokumenten om jag är allergisk, har pacemaker, är opererad, har något stålskrot i kroppen och ett antal andra frågor sätter jag mig för att vänta. Snart kommer kvinnan som tagit emot mig i receptionen och följer mig till rummet för magnetröntgen.

Jag visas in i en omklädningshytt och får en ljusblå klänning att sätta på mig. Allt ska av utom trosor och skor – alltid något. Det finns ett litet låsbart fack i hytten och jag antar att jag ska lägga mina värdesaker där. När jag fått på mig min för dagen nya pappersklänning kommer en manlig sjuksköterska. Jag frågar om jag får ta min väska med mig in men den måste också vara kvar i det lilla omklädningsrummet. Ringar, klocka, mobiltelefon och plånbok får nätt och jämt plats i det lilla facket men jag trycker in allt och låser. Saker som har någon form av magnetremsor, mobiler och metaller kan slå ut röntgen förklarar han och poängterar att jag kan behålla skorna på. Bäst att göra som jag blir tillsagd.

Vi går in i rummet där den obehagliga tuben står. Han gör i ordning britsen, lägger på nytt underlag, kudde och ber mig lägga mig ner. Det är inte första gången jag åker in en magnetröntgen men det känns ändå inte helt optimalt att göra det. Trots att jag inte är nervös far mina tankar omkring i huvudet. Tänk om de glömmer bort mig. Tänk om jag bränner mig. Vad händer om jag får en hostattack? Tänk om det börjar klia någonstans och jag inte kommer åt att klia. Jag frågar hur lång tid det kommer att ta. Han tittar lugnande på mig och svarar ca 10 minuter. Ja, det är ju inte så farligt.

Jag förvissar mig om var han kommer att finnas under tiden. Han lägger ett par handdukar under mina knän så att jag ligger bekvämt och sätter slutligen på mig ett par hörlurar som ska dämpa ljudet från maskinen. Han trycker på en knapp och jag rullas sakta in i tuben. Jag blundar. Vill inte se hur nära taket jag är. Det är säkert bara en centimeter eller så. När jag är på plats frågar han om allt är bra. Ja, så bra det kan vara.

Vad kan hända egentligen? Maskinen sätts på och jag hör de välbekanta små knackande ljuden. Och det är då det händer! Mina fötter dras mot varandra i ett kraftigt grepp. Hälarna ligger där jag la dem men övre delarna av mina fötter och mina tår sitter krampaktigt fast i varandra. Stortå mot stortå. Och det känns som om benen lyfter sig. Jag försöker att dra isär fötterna, men nej. Det går inte. Vad är det som händer? Nu är goda råd dyra. Jag börjar bulta i taket på röntgen och ropa. Det finns väl en mikrofon? Borde finnas.

Sköterskan frågar mig lugnt vad det är. Jag ropar och säger att mina fötter sitter fast i varandra. Han frågar om det är obehagligt och jag skriker jaaaa. De knackande ljuden upphör och han kommer ut. Jag blundar hela tiden. Han säger något i stil med oj, oj, oj, tar av mina skor och fötterna känns som vanligt igen. Puh så skönt. Det är då jag inser att hela skorna är fulla av små metallknappar. Och det fick man ju inte ha i röntgen. Vad tänkte jag på egentligen som inte tog av mig skorna? Jo, jag gjorde som jag blev tillsagd. Skor och trosor på.

När allt är klart och jag välbehållen kommer ut ur tuben står sköterskan där och han ler och säger att skorna var riktigt magnetiska. Som om jag inte märkte det!

Efter någon vecka har jag spanska lektion med min lärare Julia och jag får alltid berätta hur min vecka varit. Jag berättade även att jag varit på magnetröntgen men inte hela historien och när hon hör var jag varit frågar hon vem som röntgade mig. Man eller kvinna? Hårfärg? Ögonfärg? Kroppsbyggnad? Snygg? Men vadan denna utfrågning? När jag var klar med beskrivningen och sagt vilken dag jag röntgades berättar Julia att det var hennes sambo som röntgat mig. Då berättar jag historien och vi får oss ett gott skratt. Jag avslutar lektionen med att hälsa honom så gott från damen med metallskorna.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie