Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

En español

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Långsamma dagar i karantän? Absolut inte!

Rose-Marie Wiberg 
Långsamma dagar i karantän? Absolut inte!

Det är måndag morgon, dag 9 i karantän. Jag vaknar kl 04.00 på morgon och undrar om jag kan gå upp nu. Känner mig utvilad. Jag la mig vid halv elva-tiden igår och det är alldeles för tidigt för mig som brukar nattsudda till framåt tolv, ett på natten. 

Beslutet var enkelt. Jag kunde inte somna om så jag fortsatte att titta på en film som jag inte hade avslutat dagen innan. 45 minuter gick. Fortsatte med att läsa nyheterna och vips hade 20 minuter till gått. Då plingar det till i mailen och Sydkustens morgonnyheter anländer kl 05.09. Perfekt. Tidningen Sydkusten (www.sydkusten.es) håller oss utlandssvenskar, och andra, uppdaterade om vad som händer i Spanien just nu och hur vi ska förhålla oss till de regler och lagar som finns. Mats och Richard Björkman gör en fantastisk insats. 

När klockan närmar sig halv sex sluter sig mina ögon och jag somnar om och vaknar med ett ryck vid halv nio. Jag ligger och drar mig lite, messar mina vanliga morgon-sms till två väninnor så de vet att jag lever. Vi hörs varje morgon, och i vissa fall kvällar också, sedan några år tillbaka. En trygghet att veta att några har daglig koll på mig.  

Innan jag kliver upp är klockan nio och jag tänker ta en dusch men börjar istället att titta i mitt badrumsskåp och lådor och inser att här måste rensas, torkas rent och ställas iordning. Sagt och gjort. Ut med alla grejer, fram med våt dammtrasa och så var jag i full gång. Slänga, sortera, kolla datum, fylla på bomullsburken och burken med rondeller att ta bort ögon-make up med, slänga en tom plastpåse, rensa sminkgrejer, dammtorka i skåpet och utanför, lägga handdukarna i bättre ordning, torka av lister på dörrarna, och, och, och. 

När jag var färdig tar jag en lång dusch och var nöjd med mig själv. Går ner till undervåningen för att sätta på tevatten och laga frukost och inser att klockan är tio över tio. Hjälp! Frukosten är klar fem i halv elva och jag slänger i mig den, springer upp och borstar tänderna, springer ner igen för att leta rätt på läppstiftet och slänger mig ner framför min Mac tjugo minuter i elva och försöker att se oberörd ut. Jag ska ha spansklektion via Skype kl 10.40-12.10. "Hola Julia qué tal?" säger jag glatt med andan i halsen när hon ringer. Vi har en och en halv timmes givande diskussioner. Mitt i lektionen ringer en väninna som aldrig annars brukar ringa för hon gillar inte att prata i telefonen så jag säger till Julia att jag måste svara för det har säkert hänt något. Jag svarar och min väninna frågar hur det är och jag säger: Har det hänt något? Nej, säger hon, jag är bara pratsugen varpå jag kan lägga på med gott samvete efter att ha sagt att jag ringer tillbaka till henne efter lektionen. 

Jaha, då hade jag förstås tänkt att gå ut med soporna men det får vänta. Jag ringer upp väninnan och vi pratar i en timme. Och efter det tänker jag gå ut med soporna i alla fall. 

Jag sätter på mig lite mer läppstift för att gå ut med påsen och då ringer telefonen. Det är en kollega till mig som bor i Marbella – och som också sitter i karantän. Vi pratar och pratar och pratar och efter någon timme säger jag att jag måste gå ut med soporna. Men nu har jag blivit hungrig, klockan är ändå snart halv tre så jag kokar ett ägg innan jag springer ner till soptunnan – tänker jag. Jag kokar ägget och då ringer telefonen. Ännu en väninna och vi pratar och skrattar länge och väl och hon säger till slut att nu är det nog bäst att vi slutar så du inte skriver i din nästa blogg att jag har uppehållit dig alldeles för länge. Nu är jag riktigt hungrig och gör mig en Falu Rågrut-smörgås med Kalles kaviar och det kokta ägget som nu blivit kallt. 

När klockan är närmare halv fyra är jag då klar att går ner med soporna. Och vad händer då? Jo, det har börjat regna så jag sätter mig istället vid datorn och försöker få till mina inställningar på Facebook som av någon anledning har spårat ur. Tiden går och när jag tittar på klockan är hon snart halv sex. Oj, nu är det bråttom för klockan 18 har jag AW via telefon-/videomöte med några väninnor. Ni som läste den tidigare bloggen om cava-AW:n då vi bestämde att ha AW varje dag kl 18 vet vad det är. Varför bara ha AW på fredagar? 

Jag springer upp till badrummet och kammar håret, lägger på lite färg på ögonen och läppstift så klart. Rusar ner och lägger upp Salta Pinnar i ett glas, vatten i ett annat och hör och häpna, ett glas rött vin. Idag är jag sugen på en riktig AW och inte bara vatten. Vi har vår trevliga prattimme till framåt sjutiden. 

Hoppsan nu är det bara en timme kvar tills vi ska ut och applådera på balkongen. Vi gjorde ju det alldeles nyss… 

Strax före applåd-tidslaget är det dags för en ny videochatt med min pratsugna väninna för vi har ännu mer att prata om. Dessutom ska hon få vara med mig, via datorn, ute på min balkong så vi kan applådera och blinka med ljus ihop. 

Vilken trevlig dag det har varit och jag har inte ens hunnit göra min ”vilja-göra-lista”. 

Och för er som undrar vad som hände med soppåsen, står den fortfarande kvar i köket. Jag hoppas få lite bättre tid för den i morgon.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie