Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

En español

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Jag bjuder inte alltid på kaffe vid oväntat besök

Rose-Marie Wiberg 
Skalbagge

Det är torsdag morgon och jag vaknar tidigt. På eftermiddagen ska jag åka på minisemester till Cádiz men mitt sinne är uppfyllt av helt andra tankar.

Det kan inte vara sant! Paniken griper tag i mig och jag kan inget göra före klockan tio då administrationen på Skol öppnar. När klockan är halv tio orkar jag inte vara kvar i lägenheten längre utan rusar ner till receptionen, förklarar vad som hänt och nästan skriker: Hjälp mig! Paco i receptionen ber mig att komma tillbaka klockan tio men ser medlidsamt på mig. Jag lufsar upp till lägenheten och allt jag skulle gjort på morgonen blir det ingenting av. Jag har inte förberett spansklektionen, väskan inför utflykten är inte packad, håret otvättat och jag har inte plockat undan det som ligger framme. Jag är som paralyserad. Minnen från drygt två år tillbaka tränger sig på och jag kan inte hantera känslorna. Jag hade ett fem månaders långt helvete 2018 (med objudna gäster) och det har satt sina känslomässiga spår. Och ekonomiska eftersom inga försäkringar gällde.

När klockan är tio rusar jag ner till administrationen. Konstigt nog kommer jag ihåg att sätta på mig munskyddet. De ser förvånade ut när jag bara ropar: Hjälp mig, ännu en gång. Hjälp mig nu! Paniken tilltar och tårarna rullar nerför kinderna. Dessutom pratar jag förmodligen otydligt för de ber mig att ta av munskyddet men det hjälper inte. En av de två kvinnorna kommer ut och ställer sig bredvid mig, med corona-distans, och pratar lugnande med mig medan den andra kvinnan ringer ett samtal och hon säger efter någon minut: de kommer i morgon. Nej, inte i morgon vrålar jag. De ska komma NU. Jag berättar att jag ska resa bort några dagar och de skiner upp och säger vad bra för du får inte vara i din lägenhet på x antal timmar. Jag uppfattar inte om de säger 12 eller 24 timmar. De säger åt mig att lämna nyckeln i receptionen när jag åker och jag säger bestämt att det tänker jag inte göra för tänk om någon obehörig får tag i min nyckel. Att de inte bara bad mig att försvinna är konstigt.

Jag lommar upp i lägenheten och efter några minuter kommer Salvador som jobbar i huset och vill se vad som hänt. Vi går upp i sovrummet och där i min säng är det fullt av svarta små odjur och små skinnbitar som om de bytt skinn. Nu har jag lugnat ner mig en del eftersom jag vet att saneringsfirman ska komma dagen efter. Vi kan båda konstatera att det inte är vägglöss. Salvador tittar runt i sovrummet och hittar en modell större av inkräktaren i ett hörn som han tar upp. Den är cirka en tiondel i storlek jämfört med en nyckelpiga, rödbrun och med hårt skal. Han säger att det kan vara någon slags kackelackstyp och jag brister ut i ett leende och förundras över att jag kan tycka att kackerlacka inte låter ett dugg skräckinjagande. Han fotograferar och dokumenterar.

När han går gör jag i ordning ett kuvert med mitt namn, sätter på ett visitkort och lägger i ett par nycklar och går ner till receptionen och ber dem att ta hand om min nyckel och mitt hem.

Lättad kan jag nu packa, plocka undan och ha min spansklektion, dock utan att ha gjort mina läxor.

Saneringsfirman rökte ut lägenheten, eller bombade, som de också säger. De hade undersökt allt minutiöst, säng, lådor, garderober, soffa, fåtölj, mattor, tavlor – ja allt var genomgånget. De kunde konstatera att det var en liten skalbaggstyp som brukar finnas i jord, trädgårdar och blomkrukor som letat sig in till mig. Men nu är de tack och lov ett minne blott.

Men vad i hela fridens namn skulle de i min säng att göra? Har de kanske hört att jag kallas Rose….

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie