Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Inspiration i en "getskock"

Rose-Marie Wiberg - lördag, februari 27, 2016

Med tålamod i en fårskockDet är onsdag förmiddag. Efter fyra timmar framför datorn idag inser jag att det är tredje dagen i rad som jag sitter framför datorn och kreerar resor och program utan att gå utanför dörren. Det är både för- och nackdelar att ha kontoret hemma.

Plötsligt reser jag mig upp, slänger mig in i duschen, gör en lätt makeup, klär på mig utflyktskläder, packar ner guidebok, kamera och karta i handväskan och ger mig av till garaget.

När klockan är ett sitter jag i den nytankade bilen på väg mot Álora som är dagens första stopp. Solen lyser från en klarblå himmel och det andas vår i luften. Jag åker väg 355 norrut mot Ojén, Monda och Coín. Utanför Coín svänger jag av mot Villafranco de Guadalhorce och kör på slingrande små vägar. Landskapet täcks av apelsin- och citronodlingar och det är vackert att se alla dessa små och stora fincor (lantgårdar) som ligger utslängda på åkrarna. På dessa egendomar odlar man frukt och grönsaker och oftast är de mycket gamla och går i arv generation efter generation.

Álora-traktenMin färd fortsätter och jag passerar byn Pizarra och strax därefter ser jag Álora torna upp sig på bergssluttningen ovanför vetefält, citrus- och olivlundar. Álora är en typisk vit stad, pueblo blanco, och ligger på två berg. På det högsta berget ligger Castillo de Álora, ett arabiskt slott. Mitt i byn ligger den från 1700-talet gamla kyrkan som omges av de små kullerstensgatorna och låga vitkalkade husen.

Jag parkerar bilen och tar mig en promenad för att hitta ett litet lunchställe. Många barer och restauranger är stängda trots att det är lunchtid. Det finns en restaurang på ett litet torg och jag slår mig ner och beställer in två olika tapas, dryck och kaffe. Kartan ligger på bordet och jag funderar åt vilket håll jag vill åka.

Det blir småvägarna till Antequera som jag till slut bestämmer mig för. Vägen går genom ett böljande vårspirande landskap och utanför några av husen jag passerar säljer de nyplockade apelsiner. Getaherdarna går upp mot sluttningarna och manar på sin getflock tillsammans med vallhundarna som har full koll på flocken. Mitt på gatan utanför Álora inser jag att det inte går att komma fram. Den lilla vägen fylls av massor med getter, stora och små. Männen med sina käppar vinkar glatt och jag vinkar tillbaka. Bilen gungar betänkligt när getterna tränger sig förbi mig och då en och annan går rakt in i framdelen på bilen på grund av trängseln. När alla gått förbi tackar männen leende.

JCastilloag fortsätter. Det är inte många bilar på vägen så jag kan stanna där jag vill och insupa den underbara doften av vår och för att fotografera. Förutom apelsiner finns det strutsägg till salu på en gård. Jag åker förbi Lobo Park, vargparken som är mycket intressant att besöka. Det är fullt av blommor utmed vägarna som mimosa, ginst, vallmo, prästkragar och några som ser ut som kärringtand.

Att köra drygt 30 kilometer på den här vägen tar sin lilla tid men snart är jag framme i Antequera. Från vägen ser jag det moriska slottet, Castillo Árabe (arabiskt slott), på berget som byggdes på 1200-talet. Den livliga marknadsstaden har sedan länge haft en strategisk betydelse först genom att romarna var här och sedan som morisk gränsfästning mot Granada. Jag passerar Plaza de Toros, tjurfärkningsarenan, som är från 1800-talet och i mitt tycke är det en vacker byggnad. Staden sjuder av liv vid femtiden på eftermiddagen. Eftersom jag har varit här några gånger tidigare beslutar jag mig för att inte stanna denna gång.

Vårlikt i naturenJag styr vidare mot Granada för nästa stopp är Archidona. En alldeles vanlig by om det inte vore för sitt åttkantiga torg, Plaza Ochavada, som byggdes på 1700-talet. Timmarna går och det är snart dags att åka hem men jag vill besöka byn Rio Frio innan jag vänder hemåt. Rio Frio är en liten by med ett par hotell och några restauranger där de serverar forell. I floden fiskas stör och området är känt för sin ekologiska kaviar.

Himlen är mörk över Granada och norröver. Ner mot havet och söder ut lyser solen. Jag vill hem innan det blir mörkt så jag sätter fart och denna gång tar jag A92 så det går fort. Jag är drygt 100 km från Marbella så det är ca en timmes körning på motorvägen. Efter nästan 7 timmar på landsbygden är jag hemma igen och dessa timmar har gett mig så mycket inspiration och glädje. Nu ser jag fram emot nästa spontanutflykt. Då tänker jag ta med mig en övernattningsväska, om jag får lust att stanna till någonstans.

Spontanitet – inspiration – glädje är de tre ord som finns i mitt huvud innan jag somnar ovaggad efter dagens upplevelser.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie