Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Igår var det en alldeles vanlig dag – ingenting gick i lås

Rose-Marie Wiberg - tisdag, juli 12, 2016

BloggMorgonen börjar med att jag vaknar sent och för mig är det omkring klockan åtta. Jag brukar gå upp vid sjutiden och jag ställer aldrig en väckarklocka om jag inte ska med flyget.

Klockan nio har jag tänkt åka till revisorn men när jag slår upp min pärm med alla fakturor och kvitton för senaste kvartalet inser jag att jag inte har gjort klart allt. Sätter mig på balkongen och ger mig i kast med de sista posterna som ska registreras.

Snart inser jag att jag inte hinner åka klockan nio, jag slänger mig in i duschen, sen ner till bilen som står utanför och för att lägga i pengar i parkeringsautomaten så jag inte får böter. Upp igen. En timme senare är allt klart och då inser jag att jag måste flytta mitt telefonmöte som jag ska ha klockan elva för det kommer jag inte att hinna till. Det är en blivande brud som vill prata om bröllopsofferten till sitt bröllop i maj 2018 – ja jag skriver rätt årtal. Jag skickar ett mail och hoppas att hon hinner se det. Det är ju nästan en och en halv timme kvar.

Jag åker till revisorn, parkerar i ett av Marbellas publika garage och går upp med min pärm. Vi går igenom kvartalet och jag har en fråga om en leverantörsfaktura för en brudbukett som jag levererade för ett par veckor sedan. Det var som jag misstänkte. Fakturan är ingen faktura utan enbart ett kvitto där flera uppgifter saknas för att jag ska få dra av momsen. Klockan närmar sig elva och jag sätter mig på en bänk på ett torg och ringer bruden för jag har inte fått svar på om vi kan skjuta på mötet. Inget svar. Rusar ner till garaget, hämtar bilen och åker till blomsteraffären. Ägarinnan är fransyska och gör vackra brudbuketter och dekorationer. Ingen parkeringsplats i sikte så jag svänger upp bilen på trottoaren och hoppas på att polisen eller någon p-vakt inte ska komma förbi just nu. Allt löser sig snabbt och hon förstår mitt problem och kommer att skicka en ny faktura.

Bruden har svarat på mitt mail och jag kan ringa när jag vill. Bra, då ringer jag 12.30 som jag föreslagit. Då har jag tid att åka upp och tvätta bilen efter förra veckans lilla regn som gjorde bilen alldeles gråprickig. Styr bilen mot köpcentret La Cañada och det är ingen kö till tvätten så jag kan åka rakt in. De handtvättar först och spolar av bilen, tvättar, sedan skölj och tork och så står en person på andra sidan och handtorkar bilen. Allt detta för 5 €. Härligt med nytvättad bil men hoppsan, högra sidospegeln hänger oroväckande löst. Jag springer ut och rättar till den. Dags att boka en tid på bilverkstan och få en ny spegel. Fy. 100 - 120 € fattigare bara i tanken. Nu åker jag hemåt, men innan jag parkerar bilen är det bäst att tanka. Jag åker till min vanliga bensinmack Repsol ett par kvarter hemifrån och möts då av skyltar på bensinpumparna att man inte längre kan betala med Solred-kortet (mitt bensinkort). Vad konstigt det ser ut. Inga skyltar, ingen reklam, ingenting finns på mackan. Jag går in och frågar var närmaste Repsol-station ligger och får då till svar att det finns inga sådana mackar längre. Nähä och hur ska jag då betala min bensin och få faktura en gång i månaden om inte kortet fungerar. Just då är det inte läge för en diskussion utan jag tankar, betalar och åker till garaget för att parkera. En snabb blick på klockan och jag inser att jag hinner äta lite frukost innan jag ska ringa mitt samtal. Mitt favoritställe blir snabbt mitt mål – Lekune. Klockan är ju snart halv ett så det blir en vatten och en spansk omelett. Beställningen blir fel. Det kommer in vatten utan kolsyra och jag vill ha med. Vattnet åker ut igen med en leende servitris. Min omelett börjar kallna så jag börjar äta. När jag har ätit klart kommer mitt vatten in. Det blir nog till att sitta kvar på baren och ringa samtidigt som jag dricker upp vattnet.

Bröllopssamtalet går bra ända tills bruden säger att de nu har bestämt sig för att åka till Fuengirola för att kolla in hotell, restauranger och allt vi pratat om. Jag får en känsla av att det här är inte bra. Jag frågar vilket datum och hon svarar glatt att de åker hit den 8 – 16 augusti. Tankarna far omkring och jag hör mig själv säga: "Så tråkigt för just den 8 augusti åker jag till Sverige." Typiskt! Vi avslutar samtalet och ska höras snart igen.

Klockan är nu nästan ett och då blir det bråttom. Hem, fixa några saker och sedan till ett annat favoritställe, Fresca Passione, där jag träffar min spansklärare Julia två gånger i veckan. Vi ska ses kl 13.45. Det jag borde gjort på förmiddagen i form av att avsluta en ”läxa” får jag avstå och tar alla papper och den spanska deckaren som just nu är studiematerial och promenerar iväg till glassbaren. Fort går det inte för just nu strejkar min höft och värker så in i…

Väl framme frågar jag om Julia fått mina mail förra veckan med de översättningar som jag har gjort. Jag håller nu på att översätta min hemsida till spanska och det ville Julia att jag skulle maila så hon kunde läsa dem innan vi sågs denna gång. Hon tittar oförstående på mig och skakar på huvudet. Hon har inte fått några mail och jag blir ledsen, frustrerad och irriterad på att tekniken inte fungerat. Texterna ska vara klara idag och hur gör vi nu? Som tur är har jag min Mac med mig så vi tar itu med att läsa och korrigera. När jag korrigerat ett dokument går jag in i mappen ”Julia” och tar fram nästa. Då märker jag att jag tagit upp det tidigare dokumentet i mailet som jag skickat till henne och korrigerat där. Ja, vad händer då? Korrigeringarna försvinner så klart. ”Börja om från början, börja om på nytt. Varför ska man sörja tider som har flytt.” En och en halv timme går fort och vi är nästan klara. Jag sitter kvar och dricker upp min andra vattenflaska för dagen. Ringer en väninna där jag ska hämta mina solglasögon som hon la ner i sin väska förra veckan när vi åt middag och dessutom ska jag få lite pengar av henne. Hon är ute och äter lunch men kommer hem om någon timme. Vad ska jag göra i en timme? Jag går hem och slänger mig på sängen och somnar som en stock. Vaknar efter en timme och går återigen till garaget för att hämta min nytvättade bil. Vad upptäcker jag då. Jo, en av listerna vid dörren hänger lös. Jag försöker sätta dit den men då lossnar den helt. Och där flyger säkert någon hundring-euro till.

Det jag har förträngt, men som jag påminner mig om nu, är att mitt klockarmband som är i metall gått sönder och ska in på lagning och att jag tappade en diamant i min vackra ring i helgen. Kanske några hundra euro till eller förmodligen mer.

Lägenheten är rörig, kläder överallt, diskmaskinen full, blommorna ovattnade, tvätten otvättad men det är mitt hem och jag är lycklig varje gång jag kliver in genom dörren.

Efter denna dag kan jag inte annat än pusta ut i min solstol på balkongen när jag väl kommer hem vid åtta-tiden på kvällen. Vad är väl det som hänt? Världsliga saker som råkar utspela sig på samma dag. Ingen är sjuk, ingen är skadad, ingen har dött.

En tanke slår mig och har slagit mig flera gånger. Är det bara jag som har sådana här dagar? När jag läser facebookinlägg, speciellt nu på sommaren, har alla så roligt, så kanonbra liv, fantastiska resor, underbara middagar, solen skiner, alla träffar sina vänner som de aldrig ser annars, grillar, umgås. Har ”facebook-människor” aldrig tråkigt? Om världen skulle se ut som på facebook borde världen se annorlunda ut. Eller blir jag bara lite avundsjuk på allt som händer runt omkring mig? Nja, det tror jag inte jag har ju min semester i augusti…

Kvällen avslutas med ett trevligt samtal med en Stockholmsväninna som just fått ett nytt jobb, ett sms från en Marbellavän som vill att vi äter frukost på fredag och ett underbart gulligt meddelande från min bonusson. Och så en bra deckare på det. Dagen slutade på ett fantastiskt sätt. Och i morgon är en ny dag.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie