Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Från incheckning på sjukhus till incheckning på hotell

Rose-Marie Wiberg - lördag, mars 04, 2017

Ambulans till hotellJag hämtas halv sju på torsdag morgon – operationsdagen – av Maud som ställer upp i vått och torrt. Vi åker till sjukhuset och jag blir väl omhändertagen så fort jag kliver in på akuten där jag ska infinna mig senast klockan sju.

Allt går i en behaglig snabb fart. Vi som ska opereras denna dag går i samlad tropp ledd av en sjuksköterska som visar oss till våra avdelningar.

Inom mindre än 30 minuter befinner jag mig på mitt rum som jag delar med en spansk kvinna vars man sover i en ganska obekväm liggstol bredvid fruns säng. Vi kommer alltså att vara tre på rummet. Jag bekymrar mig inte. Sköterskorna kommer och förbereder mig för operationen som är beräknad till 10-11-tiden. Jag får dropp och lugnande. Min väninna kan gå för nu är jag dåsig. Somnar.

Vaknar av att narkosläkaren kommer in. Han ser trevlig ut hinner jag tänka. Ett kort, välansat skägg med några gråa stänk, vänliga ögon, ett leende på läpparna, han inger förtroende. Jag berättar att jag är rädd både för narkos och ryggbedövning – jag har ju bestämt mig för ryggbedövning men varför tvekar jag? När han går känner jag mig lugn efter att han beskrivit allt för mig.

Snart kör de ner mig till operation. Jag ligger och väntar en stund och snart kör de in mig i salen. Det är kallt. Där möter mig narkosläkaren och en manlig sköterska för att lägga bedövningen. Jag tvekar inte längre, gör bara som de säger och vips är det gjort. Jag börjar domna bort i nederdelen av kroppen. Jag har bett om sömnmedel eller lugnande och det får jag. Den kvinnliga kirurgen kikar in, tittar på mig och ler ett varmt leende och vinkar lite rart till mig innan hon går ut för att förbereda sig.

När jag slår upp ögonen står ”min” narkosläkare ovanför mig och frågar om jag sovit gott och jag medger att det har jag gjort. Han ler ännu mer och säger att han har märkt det. Det underliga är att jag har hört hur de har hamrat, borrat, sågat, som jag tror att de gjort, men ingenting har känts och jag har bara noterat utan att bry mig om att det är mig de grejar med.

Jag minns ändå att jag funderade på hur stor borren var men släppte den tanken väldigt snabbt. Om jag ska gissa, tror jag att jag bara hörde allt på slutet men har ingen aning och vad spelar det för roll? Kirurgen står också vid min sida och berättar att operationen har gått mycket bra. Jag säger att det gör mig väldigt glad och som vanligt ler hon och ger mig en varm, mjuk klapp på kinden innan hon går vidare.

På eftermiddagen kommer jag upp på avdelningen och jag välkomnas av min rumskamrat och hennes man. Jag försöker att röra på tårna och benen men har ingen känsel och rädslan kommer krypande. När sköterskan kommer in börjar hon känna på benen och jag kunde känna det och även om jag inte kunde röra mer än stortån hade jag blivit lugn.

De serverar mig en kopp kamomillte men inget mer. Jag har inte ätit eller druckit något, inte ens vatten, på 24 timmar.

Dag två får jag gå upp och sätta mig i fåtöljen men inte stödja på vänster ben. Lägligt nog sa sköterskorna till mig att twista eller dansa salsa med ena foten från sängen till fåtöljen så skulle allt ordna sig. Så som jag längtar efter att dansa gick det hur lätt som helst. Jag fick sitta uppe i tre timmar och det var inga problem. Visserligen somnade jag men väcktes av att kirurgen kom in. Leende som vanligt. Hon berättar lite om operationen och hör hur jag mår och att jag får stanna en eller två dagar till.

Under denna tid blir jag ompysslad förutom av personalen även av min rumskamrats man, bror och svägerska, barn, barnbarn, syskonbarn och ett antal till från familjen. De kom vid 10 på morgonen och stannade till 22 eller 23 på kvällen då det var dags för paret att titta på TV i rummet. Familjen kom stolt upp med nylagad mat till sjuklingen och det var tortilla med bacalao, varma köttbullar i sås, kakor, bullar, bocadillos (smörgåsar) i olika former. Det var tur att jag inte var sjuk utan bara hade opererats.

Ingen värk. Ingen smärta överhuvudtaget. Jag gick med rullator en dag vilket inte var min grej utan jag såg mig själv fara genom korridorerna utan att kunna hejda den omtalade manicken som många tycker är så bra. Jag valde mina kryckor istället och dag tre gick jag en liten promenad med båda fötterna på jorden om än lite osäker, mest rädd för att göra fel så höften skulle hoppa ur led.

Söndag,  nu är det dags att lämna sjukhuset. Läkaren som skriver ut mig är lite irriterad över att jag inte ordnat hemtjänst vilken jag tydligen kunnat få eftersom jag ligger på ett allmänt sjukhus och inte kan klara mig själv hemma första tiden. Jag säger att en väninna kommer och hämtar mig och då blir han ännu lite mer putt och frågar vilken sorts bil hon har och hur stor den är och hur hög den är. Han bestämmer sig snabbt för att här blir det ingen bilfärd med väninnans bil utan han tänker beställa en ambulans. En ambulans vrålar jag. Nej tack jag åker vanlig bil. Han tittar på mig och säger nej du åker ambulans punkt slut. Allt är ju i bästa välmening från hans sida så klart.

Vad jag inte berättat för läkaren är att jag ska bo på Hotel El Fuerte i Marbella från söndag till fredag. Av två skäl. Jag kan inte klara mig själv hemma och jag har min long stay-grupp på hotellet till den 3 mars. Vad passar bättre än att bo tillsammans med gruppen, få frukost, lunch och middag serverad och dessutom städning varje dag. Jag har ju bestämt mig för att 2017 ska bli ett av de bästa åren och att jag ska njuta av min sjukskrivning och göra saker som jag inte brukar. Jag brukar inte operera höften och jag brukar inte bo på hotell i Marbella.

Ambulansen kommer och ambulansföraren har en lapp med min adress och jag säger att nej dit ska vi inte. Jag anger hotellets adress och han blir lite tveksam om var det ligger för jag avslöjar inte att det är till hotellet jag ska men när han ser frågande ut förklarar jag. Jag är tacksam över att ingen i personalen eller det spanska paret med hela sin släkt är i rummet.

Den snygga föraren frågar om jag kan gå. Ja visst säger jag glatt, jag har mina kryckor. Han tittar på mig och ler han också (undrar om de gått på charmkurs allihop eller om alla är så här rara) och säger resolut ”jag lägger dig på båren”. Woops. Upp med mig på båren, mina kryckor och min lilla nyinköpta ryggsäck, som är det enda bagage jag har, lägger han bredvid.

Nu blir det rally och jag är full i skratt. Vi åker genom Urgencias – akuten – och där är fullt av folk som följer min färd, tittar medlidsamt på mig eftersom jag måste vara så sjuk så jag ska färdas i ambulans. När de ser mitt skrattande ansikte blir några lite förvirrade ser jag. In i den kalla ambulansen och färden tar sin början.

När vi anländer till bommen och vaktkuren på El Fuerte där vi ska köra in sticker vakten ut huvudet och frågar vart ambulansen ska. Ingen har meddelat honom om att någon ska hämtas. Ambulansföraren säger att nej, jag har en patient i ambulansen som ska checka in på hotellet. Tänk er vaktens min. Jag börjar skratta och gömmer huvudet så gott det går för jag är välkänd på hotellet men alla i personalen vet ju ändå att jag ska komma i kväll - men inte i ambulans. Ambulanskillen öppnar bakdörrarna och skrattar. Han har fattat galoppen och han har nog också fattat varför jag inte sa något till läkaren om min hotellvistelse. Han säger glatt ”vill du att jag kör in dig på båren till receptionen eller vill du gå på kryckorna?” Svaret är givet. Han kör ut båren, sänker ner den så jag kan kliva av och ger mig kryckorna. Det blir ett glatt tack och hejdå.

Maud står troget och väntar och inte heller hon kan låta bli att skratta. Tack snälla Maud för allt du gjort för mig dessa dagar.

Nog har jag kommit till olika hotell i världen i olika transportmedel men aldrig i ambulans. Och det är ju så nu att jag ska göra saker som jag inte brukar så varför inte?

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie


Senaste bloggarna  ~ Últimos entradas


Tags


Arkiv ~ Archivo

Vill du prenumerera på min blogg?
~ ¿Quieres suscribirte a mi blog?

Email ~ Correo:


Delivered by FeedBurner