Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Från hissnande skratt till rädsla

Rose-Marie Wiberg - onsdag, februari 22, 2017

OmtänksamhetDet finns tillfällen då jag förundras och gläds över mina medmänniskors värme, omtänksamhet, vilja att hjälpa till, att ställa upp och att bara vara just medmänniska. Att lyssna, stötta, skratta och bara vara.

Den 26 oktober fick jag min plats i kön. Innan den 26 februari skulle det ske. Mina tankar har farit fram och tillbaka. Hur ska jag klara jobbet fram till slutet av februari? Hur ska jag kunna ta hand om min ”long stay-grupp” från den 1 februari till den 3 mars eftersom jag inte är ”på banan” deras sista vecka?

I stort sett har jag planerat i 4 månader för att allt ska flyta fram till på torsdag med jobbet och för att allt ska fungera efteråt. Huvudet har varit fullt av planer som jag steg för steg genomfört för att underlätta mitt liv.

Många hjälpsamma råd har jag fått på vägen och jag har lärt mig att verkligen unna mig själv det som jag ibland har tyckt varit ”onödigt”.

Numera beställer jag alla varor förutom färskvaror på nätet. Genom vår administration där jag bor har jag fått tag i en fantastisk städerska. Ja, rättare sagt de är två som kommer en gång i veckan för att städa. Jag är imponerad.

Jag har fått energi av att planera och har fått undan många saker som blivit liggande alldeles för länge. När jag nu kommer in i mitt hem känns det luftigt och välkomnande. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – Feng Shui. Igår och idag har jag skrivit till de kunder som jag jobbar med nu och sagt att jag kommer att vara borta till den 15 mars. Jag ska packa en liten väska tills jag åker på torsdag morgon och en större som får stå kvar i lägenheten tills på söndag när jag hämtar den och åker vidare.

Jag ska plocka fram alla böcker som jag vill läsa och lägga bredvid soffan.

De senaste dagarna har jag mötts av en omtänksamhet som gör mig rörd. Igår lämnade ett par en vacker tulpanbukett i min reception. Vilken lycka, jag som älskar tulpaner.

Jag brukar alltid säga att här bryr man sig om varandra på ett annat sätt än vad jag upplever att man gör på många andra ställen. Och det har jag verkligen fått bevis på. Mina samarbetspartners erbjuder sig att hjälpa till om jag behöver – ring, skicka mail, hör av dig. Och då kan någon säga ja, ja så säger de. Men jag vet att om jag hör av mig får jag hjälp.

Det känns som om mitt liv nu är ”före” och ”efter”.

Min resa börjar på torsdag och jag har bestämt mig för att 2017 ska bli ett av de bästa år jag har upplevt och jag ska verkligen jobba för att det blir så. Jag vill uppleva nytt – roliga saker, spännande saker.

Idag fick jag ett telefonsamtal från en god vän som inledde samtalet med: Nu är det bara en dag kvar innan de sätter kniven i dig. Vi skrattade hejdlöst och det ena gav det andra och vi skrattade åt våra fantasier så till slut kunde vi knappt prata utan kiknade av skratt.

På torsdag kl 07.00 ska jag vara på Costa del Sol-sjukhuset för att operera min höft. En rutinoperation som jag är glad över. Jag kommer att bli bra. Smärtan kommer att släppa. Jag kommer att kunna leva ett normalt liv igen.

Men visst är jag lite rädd också. Tänk om något går snett. Tänk om jag inte blir bra. Tänk om, tänk om, tänk om… Men varför ska jag tänka så?

Det är klart att allt kommer att gå bra för jag vill ju att 2017 ska bli bäst. Och jag är ödmjuk inför att det bara är en höft som ska sågas itu, borras i och skäras i.

En annan sak jag är glad över är att när jag vimlar omkring på sjukhuset i morfinets grepp och svamlar på svenska är det i alla fall ingen som förstår mig.....

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie

PS. Om jag inte sätter igång med min ”spanglish” igen ;-)