Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Från Bambi på hal is till kalv på grönbete

Rose-Marie Wiberg - söndag, mars 05, 2017

Som en kalv på grönbeteVäl installerad på hotell El Fuerte njuter jag av att få skutta ner till matsalen på mina kryckor och äta den härliga frukostbuffén. Det finns alltid några av mina gäster där och vi småpratar och har trevligt och de hjälper mig att bära mina tallrikar till bordet.

Vilken lyx. Solen skiner och jag sätter mig ute i den vackra trädgården med en bra bok. Det blir en trevlig och njutningsfull rutin varje morgon. Vänner kommer på besök och visst är det lätt att åka på ”sjukbesök” till ett vackert ställe med god mat, bra service och en trevlig bar.

På tisdag morgon vaknar jag och är så otroligt shoppingsugen. Det har säkert inte hänt på ett helt år att jag har haft lust att shoppa för det har varit ett helt företag att gå runt på kryckor med ständig smärta och andfåddhet hängande som ett ok över hela mig och bara längta hem. Det är först nu jag inser hur dåligt jag egentligen har mått och vilken energi som smärtan har tagit och hur ansträngande det har varit för kroppen.

El Fuerte och strandpromenaden i MarbellaShopping? Hur ska jag göra då? Efter frukosten går jag genom hotellets trädgård med min lilla ryggsäck på ryggen – jag som hatar ryggsäckar och känner mig osäker att inte ha uppsikt över mina saker.

Stapplande och försiktigt går jag nerför handikapprampen och inser att snart kommer en trappa från trädgården ner till strandpromenaden. Inte fler än ca 10 trappsteg men jag stannar och tittar på trappan. Förbereder mig mentalt. Frågar mannen som målar andra halvan av trappan om det är okej att gå på den sidan som jag står på.

Jag tar mitt första steg och känner mig som Bambi på hal is. Mannen tittar upp och frågar om han kan hjälpa mig och vara ett stöd på väg ner. Väl nere trycker jag på knappen till grinden ut mot strandpromenaden. Jag tittar mig runt som om jag gör något förbjudet – otillåtet. Det klickar till i grinden och jag kan med möda skjuta upp den med ena kryckan. Där står jag nu i solen på strandpromenaden och är shoppingsugen och inser att promenaden inte kan bli så lång, men några affärer ska jag väl kunna hitta.

Jag känner mig riktigt busig, som om jag smitit ut. Nu har jag bytt skepnad till kalv på grönbete. Och jag vet vad det är. Jag är fri, fri från smärta och kan njuta av allt runt omkring mig på ett annat sätt. Alla jag möter som sett mig innan operationen säger att jag strålar och att ögonen har en glans som jag inte haft på länge och att jag ser 20 år yngre ut. Ja inte bokstavligt talat men smärta tär på kroppen och nu är den borta.

Affär nummer ett – nä, ingenting som jag vill ha. Jag blir nästan besviken och funderar på att köpa en liten fånig hatt eller ett armband som jag aldrig kommer att använda bara för att köpa något. Men nej, så desperat kan jag inte vara. Nästa affär likadant. Jag går i snigelfart till nästa gata som går upp mot parken och där finns en tredje affär.

Utanför hänger väskor, tunikor, klänningar, smycken. Jag går lustfyllt fram till ställningen med tunikor och ser en vacker tunn chiffongtunika i ”mina” klara färger. Klarblå, cerise, ljust grönt, rosa. Den vill jag ha! Jag går in i affären och frågar efter ett par tunna långbyxor och de tar fram ett par genomskinliga svarta. De är tunna och har ett tunt foder så man inte ser igenom. De tar jag tack. Prova? Nej tack. De plockar fram olika saker till mig men jag börjar känna mig nöjd. Fast jag behöver solkräm också för min näsa har blivit alldeles röd. Och visst finns det här. Det finns också vackra väskor som jag vill köpa men mitt bestånd av handväskor, korgar och annat i väskväg gör att jag besinnar mig. De två kvinnorna lägger mina inköp i ryggsäcken och jag går nöjd ut ur affären.

Trädgerden på El FuerteJag inser att det är dags att traska tillbaka till hotellet för att njuta av min bok innan jag får lunchbesök. På tillbakavägen kommer jag på mig själv att jag har ett stort leende i hela ansiktet, jag ler och nickar mot alla som kommer emot mig. En del ler tillbaka, en del ignorerar mig helt och andra funderar nog varför jag är så glad.

Nöjd öppnar jag grinden och tar mig galant uppför trapporna.

I kväll ska jag äta middag med min grupp på restaurangen Buonamico. Det blir en avskedsmiddag efter deras månadslånga vistelse här – och då ska jag klä mig fint i mina nya kläder.

Vilken härlig känsla!

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie