Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Första timmarna på min julvistelse i Stockholm

Rose-Marie Wiberg - lördag, december 19, 2015

Stockholm på kvällenPlanet landar på Arlanda. Det är mörkt. Klockan är fyra på eftermiddagen. Jag funderar på hur jag kunde komma på tanken att åka till Sverige i december. Jag kommer inte ihåg när jag firade jul i Sverige senast men det är nog 11 år sedan. Nyår har jag inte firat sedan millenniumskiftet.

Den här gången ska jag hyra en bil så jag kan åka runt till de som bor utanför stan utan att det tar hur lång tid som helst. Dessutom tänker jag åka till något fint shoppingcenter för att köpa julklappar. Undrar om alla är så stressade så jag blir omkullsprungen.

När jag sätter mig i bilen och kör ut på motorvägen spelar de Feliz Navidad på radion och jag ler och känner mig lycklig när jag hör spanska. Jag inser att jag ler hela vägen in till stan. Känslan jag får när jag hör eller pratar spanska gör att jag inser att mitt beslut att bo i Marbella är helt rätt. Även om jag ibland kan längta efter att ha en liten lägenhet i Stockholm. Varför vet jag inte. Kanske trygghet.

Det finns ett litet orosmoln dessa veckor jag är uppe. Var ska jag parkera bilen och vilka regler gäller. När jag kommer till Gärdet finns det plats utanför porten där jag ska bo. Jag funderar på varför. Kan det vara så att man inte får stå där eller har jag tur. Jag bestämmer mig för att jag har tur. Parkerar. Packar ur bilen och inser att jag har glömt koden till porten. I min svenska telefon har jag inga pengar och i datorn har jag inte koden. Ja, ja det ordnar sig. Jag väntar tills någon kommer. Efter en stund inser jag att det finns en nyckel till på nyckelknippan till lägenheten. Provar den och vips går porten upp.

Snabbt tar jag mig ut igen och går ner till bilen och börjar stega upp längden från bilen till övergångsstället. Ungefär 14 meter. Men hur är det nu? Är det 10 meter, 15 meter, 20 meter från övergångsstället man får stå? En bil stannar och släpper av en kvinna så jag springer fram och frågar mannen som sitter kvar. Han ler och svarar: Det får man lära sig i bilskolan. Visst svarar jag men det är 43 år sedan jag gick i bilskola. Han skrattar och säger: Samma här. Vi enas om att det är 10 meter och jag går vidare till Fältöversten för att handla mat. Och det viktigaste av allt, gå till Teliabutiken för att fylla på både telefon och det mobila bredbandet. När jag kommer in i butiken går larmet och det tjuter alldeles förfärligt. Det tittar på mig och säger välkommen in – du kommer ju utifrån.

Killen som hjälper mig har inte riktig kläm på det som ska göras. Han säljer fel påfyllning till telefonen, tar fel betalt och kan inte ladda det mobila bredbandet. Han blir nervös och får börja från början. Hans kollega hjälper till och ber så väldigt mycket om ursäkt. Jag ler och säger att jag inte har drabbats av julhysterin så jag har all tid i världen att vänta. Han ser lite gladare ut. Allt löser sig till slut efter att jag dessutom har fått fel kvitto.

Eftersom jag inte gillar när det piper när jag går in eller ut i en affär så ber jag kollegan kolla vad som kan ha orsakat det. Jag lämnar det som jag tror orsakat det men nej det tjuter igen. Jag lägger väskan på disken och går ut. Det tjuter om hela mig. Nu blir det nästan pinsamt men killarna skrattar och frågar: Vad har du i fickorna då? Ingenting, är det nu jag som piper. En som inte skrattar är en man i 45-årsåldern som skriker åt mig att sluta springa ut och in genom dörren för han får ont i öronen. Och det säger han på fullt allvar och håller fingrarna i öronen. Vi andra börjar skratta.

Jag tar mina saker. Tackar för hjälpen, önskar dem trevlig kväll och vänder mig om till mannen och säger åt honom att hålla för öronen när jag går ut. Döm om min förvåning när han stoppar fingrarna i öronen utan ett leende på läpparna. Ännu mer förvånad blir jag när larmet inte tjuter och han står där med fingrarna i öronen. Killarna i butiken börjar skratta igen, rycker på axlarna och jag går leende ut i julhandelsvimlet.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie