Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Flyga med eller utan maskot

Rose-Marie Wiberg - tisdag, augusti 09, 2016

Maskot på flygetAllt är packat inför Stockholmsresan. Blommorna vattnade. Frys och kyl tömda. Det ser snyggt ut när jag lämnar lägenheten. Och det ska bli roligt att komma tillbaka om tre veckor.

När jag går ut genom dörren tänker jag att det inte är som för ca 20 år sedan när jag skulle ut och flyga. Då tokstädade jag innan jag skulle resa. Allt. Skåp, lådor, garderober, förråd, allt skulle vara tvättat, alla räkningar betalda. Jag var flygrädd. Och min rosa maskot fick alltid följa med. Om jag mot förmodan skulle glömma honom hemma var det närapå katastrof. Utan honom kunde jag inte flyga.

En vän hjälper mig med väskorna till garaget och sedan far jag iväg till blomsteraffären för att hämta en brudbukett som jag ska lämna till en brud i Fuengirola som ska gifta sig på eftermiddagen. Frisör, limousin och middagsrestaurang är bokade inför bröllopet.

Jag är på flygplatsen mer än två timmar innan avgång och det känns okej för en gångs skull. Hinner köpa lite smink, och eftersom jag inte har ätit någon frukost – kylskåpet var ju tomt – går jag upp i VIP Lounge och äter frukost. Klockan är strax före 12. Jag noterar att det är mest svenskar där. Efter en halvtimma ropar de ut min avgång och jag gör mig klar att gå till gaten. När jag går förbi disken med drycker i loungen ser jag en kvinna som häller upp ett glas vin men bara ett halvt glas. Min tanke far iväg och jag undrar varför.

Väl på plats i planet kommer en kvinna och hennes dotter som kanske är i 20-årsåldern. De har platserna innanför min. Vi nickar till varandra. Kvinnan sätter sig bredvid mig. Hon tar fram sin bok och öppnar den. Kvinnan och dottern pratar med varandra. Jag smygtittar lite på dem. Kvinnan känner jag igen och hon är den kvinnan som hällde upp det halva vinglaset i loungen. Jag blir pratsugen men de är inte intresserade av mig. Då börjar de prata om en likör som de druckit som de inte kom ihåg namnet på men de vet att den var gjord på slånbär. Jag ser min chans att börja prata med dem så jag öppnar med att fråga om det är Pacharán de menar. Ja, säger båda och lyser upp.

Vi taxar ut och kvinnan börjar läsa sin bok. Vi kommer upp i luften och då börjar kvinnan prata med mig. Hon berättar att de var på en fantastiskt bra restaurang kvällen innan med ett par vänner och hon hade frågat sina vänner hur de hittat den för den ligger lite avsides. En italiensk restaurang. Vännerna berättade för henne att de varit där med andra vänner som blivit rekommenderade av en kvinna som också var med. De berättade också att den kvinnan ordnade fester och att de varit på en födelsedagsfest som hade varit så trevligt ordnad.

Vi pratar vidare, de har precis köpt hus och jag frågar var. Kvinnan nämner ett område. Jag blir tyst. Men där bor ju mina vänner och det var där jag ordnade en trädgårdsfest i början av juli. Kvinnan frågar vad jag heter. Rose-Marie svarar jag. Hon ryser till och säger att det var dig de pratade så gott om igår och det var du som hade rekommenderat den italienska restaurangen Buenamico. Så konstigt. Och här sitter vi bredvid varandra.

Vi får mat och vin. Kvinnan som jag nu vet heter Maria berättar att hon är flygrädd. Jag berättar att det har jag också varit – väldigt flygrädd – men jag gick en kurs på SAS för många år sen. Maria säger att det har hon också gjort men den hjälpte inte så mycket för hon gick vid fel tidpunkt. Hon fortsätter att hon var inte mottaglig just då. Jag säger att vi avslutade tredagarskursen med en flygtur till Luleå. Hon ler och berättar att det skulle hon och hennes två väninnor också ha gjort men de gick av planet innan det lyfte.

Vi äter vår lunch och dricker vårt vin. Maria berättar om sin upplevelse att köra simulator på kursen. Hon skulle landa i Köpenhamn. Jag ler och säger att det skulle jag också ha gjort men en annan av deltagarna rusade ut ur simulatorn och jag fick välja ett nytt resmål och valde då att landa i Hong Kong. Vilken upplevelse! Jag berättar att den som rusat ut hade varit med i Gottrörakraschen och var efter nästan tre år inte mogen att köra simulator för det var samma rutt som det kraschade planet hon var med på flög.

Maria säger att de hade också en från Gottrörakraschen i sin grupp på kursen. Hon fortsätter och berättar varför hon är flygrädd. Hon säger att hon var med på ett plan som började brinna när de startat och de fick nödlanda. Det var i Hong Kong. Jag bara stirrar på Maria och säger. Ni skulle flyga från Hong Kong via Frankfurt till Stockholm. Det är DU! Ni var tre kvinnor som var på den kursen och jag berättade vad jag mindes och hur de såg ut. Ni kom också på planet till Luleå och sedan rusade ni ut för ni klarade inte av att flyga till Luleå. Maria och jag stirrar på varandra. Ja det var hon. Jag har ofta tänkt på hur det har gått för dessa tjejer. Vi gick på samma kurs på SAS Flight Academy i mitten av nittiotalet. Vi börjar prata om de andra deltagarna. Vi var sju totalt. Fyra som visste varför de var flygrädda och vi tre andra som var det utan anledning. Nja, inte riktigt men vi hade inte råkat ut för något haveri. Maria minns mig och har tänkt på mig. Hon kom ihåg kvinnan med städmanin innan flygresorna och som jobbade på bank och reste mycket både i jobbet och privat. Hon säger att hon såg upp lite till mig då för att jag ändå flög trots min rädsla. Jag berättar för Maria om min chockrosa maskot och att han inte fick följa med på kursens avslutningsresa till Luleå och att jag sedan slängde honom efter ett antal år. Vi fortsätter att prata om kursen och hur livet har präglats efter den kursen, både för henne och för mig. Vi berättar för den purser som serverar oss vad som hänt och han säger att vi ser väldigt lugna ut och inte alls flygrädda.

FlygDet är snart dags att landa. Vi hamnar i lite turbulens och planet faller. Några skriker till, inte högt men tillräckligt. Jag är lugn. Maria tar upp sin bok och börjar läsa men hon kommer inte att komma ihåg något av det. Jag ler och inser att min flygrädsla nästan är borta.

Maria sneglar oroligt ut genom fönstret men bara en tiondels sekund. Hon vill inte titta ut men kan inte låta bli. Precis innan vi tar mark lägger jag min hand på hennes arm, vi tar mark och Maria ler. Utan ett ord öppnar Maria sin väska, stoppar ner handen och lyfter upp ett gosedjur. Jag blir rörd. Hennes maskot har fått följa henne i alla år. Han behövs och gör henne förmodligen tryggare. Men en dag är det nog dags att låta honom stanna hemma. Vi har tillsammans gjort denna flygresa till ett minne för livet. Tänk vad två människor som inte känner varandra kan dela för viktiga situationer i livet. Och vad vår historia präglar våra liv.

Vi byter telefonnummer, kramar om varandra innan vi kommer till bagagebandet och lovar att vi ska höras av. Jag är övertygad om att vi kommer att göra det för det finns för många beröringspunkter för att låta bli.

Min tro, att det finns en mening med allt, är ännu starkare nu. Det var meningen att vi skulle sitta bredvid varandra just på en flygtur.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie