Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

En español

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

En resa 44 år tillbaka i tiden

Rose-Marie Wiberg 

Än en gång styr jag min lilla Peugeot 206 mot flygplatsen i Málaga. Det känns annorlunda den här gången på många sätt.

Jag ska inte flyga till Stockholm för att jobba. Jag ska åka söderut – till Las Palmas för att umgås med vänner och njuta av bad, sol och värme. Det är 44 år sedan jag var på denna ö tillsammans med min pappa. Och jag var 16 år.

När jag checkat in är det dags att gå direkt till gaten för att stiga ombord. Planet kommer att gå i tid.

Tankarna far iväg – som alltid. Det var länge sedan jag åkte iväg för att inte jobba och känslan är skön om än något ovan. Det är klart att jag kommer att skriva, ta hand om mina mejl, svara i telefonen och ordna det sista inför nästa veckas aktiviteter men inga möten inbokade och inget som jag behöver göra mer än koppla av och uppleva nya saker.

Planet lyfter och vi kommer snart ut över Medelhavet och in över Marockos kust med Rifbergen som jag ofta ser från Marbellas strandpromenad. Det ligger snö på bergstopparna – inte mycket men tillräckligt för att jag ska hinna får känslan av kyla som flyger förbi i tankarna. För övrigt är det ett kargt och brunt landskap som ligger nedanför oss.

Tänk att det är 44 år sedan jag besökte Las Palmas tillsammans med min pappa. En resa som jag alltid kommer att minnas. Den enda utlandsresan som min pappa och jag gjorde ensamma tillsammans. Han dog två år senare och då var jag 18 år.

Vi skulle åka på sportlov. Det skulle bli så roligt. Bara pappa och jag. Eftersom min pappa och jag aldrig hade levt tillsammans var det extra roligt att få vara med honom i en hel vecka. På planet började jag må dåligt, fick feber och röda utslag på kroppen. Jag sov mig igenom flygresan. Vi checkade in på hotellet, pappa gick på välkomstmöte medan jag var kvar på hotellrummet och sov. Jag vaknade och insåg att pappa fortfarande var borta så jag gick ut på stan för att leta efter honom. Jag hade ingen aning om var han var.

Dagen efter var vi tvungna att uppsöka ett sjukhus eftersom jag hade blivit sämre. Vi tog taxi och åkte till ett brittiskt-amerikanskt sjukhus. Jag undersöktes av läkare och blev omgående inlagd. De visste inte vad det var men la mig i ett isoleringsrum med gummiklädda väggar och med galler för fönstren. Väggarna var ljust gröna. Min pappa fick inte vara kvar utan fick tillbringa sin tid ensam på hotellet och bara komma till mig på sjukhusets besökstider. Dag två knackade det på min dörr och in kommer en kvinna. Hon presenterar sig som svenske prästens fru. Då blev jag rädd.

Efter, som jag tyckte, oändliga provtagningar, EKG och mediciner konstaterade de att jag hade fått reumatisk feber och fick inte lämna sjukhuset för att åka hem. Vi måste stanna i tio dagar. Vi missade flyget hem och efter mycket krångel kunde min pappa köpa nya biljetter. Det här som skulle bli en sådan fin resa innebar enbart sjukhusvistelse förutom sista kvällen då min pappa och jag gick på restaurang och åt middag i Las Palmas.

Jag fick hoppa av gymnasiet för jag blev sjukskriven i flera månader efteråt. Ändå är det ett fint minne för det var bara min pappa och jag.

Nu ska jag alltså tillbaka till denna ö som jag egentligen inte sett så mycket av. Det ska bli både spännande och mysigt att få uppleva den i vuxen ålder och i friskt tillstånd. Och tillsammans med mina vänner Bosse och Marianne. 

Saludos y hasta pronto,
Rose-Marie