Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Egen företagare på gott och ont

Rose-Marie Wiberg - söndag, maj 01, 2016

MultitaskingAtt jobba ensam har sina sidor. Allt ska göras. Marknadsföring, bokföring, offerter, hitta nya kunder, kreera nya resor, lägga upp konferensprogram, leta efter nya hotell, restauranger och resmål, underhålla nätverket både på kund- och leverantörssidan, läsa in nya saker om vad som händer och påverkar jobbet. Och vad kul allt detta är. Jag har sagt att den dagen som jag vaknar och tänker – usch nu ska jag jobba med det här idag också – då slutar jag att jobba.

Även om mycket går som beräknat och planerat finns det saker som händer som kan vara lite svårhanterliga. Som t ex att räkna bort sig på en affär (vilket hände i vintras på ett jättelitet uppdrag tack och lov) eller att kunna tacka nej till förfrågningar som inte helt passar in i mitt koncept eller av någon annan anledning inte är möjlig att genomföra. Men det finns en sak som absolut inte får hända och det är att bli sjuk mitt under ett uppdrag.

Jag har en grupp på nästan 20 personer som ska åka runt i Andalusien i 5 dagar med buss och jag ansvarar för arrangemanget med hotell, restauranger, studiebesök, utflykter, guider och allt annat som ingår. Vi startar måndag morgon kl 08.30 då vi åker från Málaga där vi samlades på söndag kväll. På rundturen besöker vi Málaga – Alcornocales, Jerez, Sanlúcar de Barreda, båttur i Doñana, Sevilla inklusive studiebesök, Setenil de las Bodegas, Ronda även ett studiebesök är inplanerat här och därefter tillbaka till Málaga.

Vi stannar en natt på varje ställe; Jerez, Sevilla, Ronda och Málaga. Det är mycket bussresande och kånkande på väskor. På tisdag kväll känner jag en begynnande ryggvärk men programmet flyter på. Efter onsdagens nästan 3 timmar långa bussfärd säger ryggen ifrån på ett argare sätt. Jag kan inte böja mig ner för att packa upp resväskan, knappt lyfta benet och komma i badkaret. Och det krångligaste är att jag inte kan få på mig strumporna.

Innan vi äter middag ska vi prova ost och skinka och affären där vi gör den provningen ligger ca ett kvarter från hotellet och sedan går vi direkt vidare till middagsrestaurangen fem minuter längre ner på gatan. Efter en timmes stående, provsmakande, tolkande från spanska till svenska är jag alldeles kallsvettig och ryggen värkte. Vi går till restaurangen och jag kan nästan inte sätta mig.

Matlusten var borta men jag kan fortfarande föra en konversation, le och humma vänligt. Innan efterrätten kommer in ger jag upp. Jag måste till akuten. Och var finns ett sjukhus i Ronda? Det är två dagar kvar på konferensen och jag måste klara det. Vilken tur att jag bara har ryggont och inte ligger i 40 graders feber eller maginfluensa. Klockan är tio på kvällen och jag åker taxi till närmsta Centro de Salud och landar på akuten tio minuter senare.

Efter inskrivning och ett par minuters väntan kommer jag in till läkaren. Jag får en spruta som jag senare ser innehåller hälften Valium och hälften något som jag inte har en aning om vad det är. Jag får med mig några tabletter till natten och klockan 22.35 är jag tillbaka i hotellets foajé. Värken har börjat släppa och jag letar mig in till baren dit det så småningom kommer fyra av mina gäster. En av dem är sjuksköterska och undrar vilken medicin jag fått. Jag tar fram receptet och hon börjar söka. Snart säger hon att medicinen är stoppad i Sverige men används som veterinärmedicin. Vi skrattar och just då bryr jag mig inte om vad jag fått bara värken släpper.

Väl hemma på fredag eftermiddag kryper jag till sängs men är lite nyfiken på medicinen som jag stoppar i mig och börjar leta på nätet jag också. Mycket riktigt innehåller en av de tre tabletter jag fått medel som ges till hästar, nötkreatur och grisar. Prata om hästkur!

Efter fyra dagar totalt drogad slutar jag med tabletterna för jag kallsvettas, mår illa, blir yr och tungan går sin egen väg när jag pratar, händer och ben skakar betänkligt och jag sover mellan 12 och 15 timmar. Efter en vecka efter första akutbesöket är det dags för akuten igen eftersom värken sätter in som en kniv som skär runt i ryggslutet. Läkarbesök, röntgen och nya tabletter. Jag frågar om de symptom som jag haft och läkaren ler och säger att det är bara biverkningar av medicinen.

Ja, nu inser jag att jag får hitta på lösningar för veckans kommande uppdrag. En ankomst på lördag förmiddag får jag sköta per telefon så att busschaufför och gäster hittar varandra eftersom jag inte kan åka till flygplatsen. Min Stockholmsresa ställer jag in eftersom jag fått en läkartid på fredag. Jobbmöten i Stockholm avbokar jag.

Detta är konsekvensen av att arbeta ensam och att inte ha någon att delegera till. Men det är en del av mitt val att arbeta på detta sätt och i 99 % av fallen fungerar det.

Min tro är att allt har en mening och just nu är det meningen att jag ska dra ner på tempot, ta det lugnt och vara kvar på hemmaplan.

Jag ser spänt fram emot om det finns ytterligare biverkningar av medicinen, som att jag börjar gnägga, stångas eller rulla mig i gyttja som vilken gris som helst.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie