Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Det gäller att tacka ja till allt

Rose-Marie Wiberg - måndag, maj 27, 2019

Jerez, Andlausien, Spanien
För någon vecka sedan hämtade jag en grupp på 12 personer på Málaga flygplats som skulle vidare till Jerez för att spela golf. En resa som har varit bestämd sedan väldigt länge och som jag arrangerat.

Dagen innan ankomsten bestämde jag mig för att jag skulle följa med gruppen till Jerez för att uträtta några ärenden på hotellet och i staden inför kommande uppdrag. Jag ringde och kollade om det var okej att jag åkte med tillbaka till Marbella på kvällen för det var ju inte planerat och det kan ju hända att bolaget hade en körning någon annanstans och inte skulle tillbaka till Marbella. Det gick bra fick jag till svar.

Min förmiddag började inte på bästa sätt. Vaknade en timme för sent, skulle hämta kläder som ändrats hos sömmerskan före kl 11, de var inte klara så hem igen och efter en halvtimme sprang jag tillbaka. Skulle hinna äta frukost, skriva ut några saker, göra några betalningar, hämta bocadillos (smörgåsar) och öl till gruppen, packa kylväskorna, duscha, tvätta håret, måla naglarna, klä på mig, få i mig något innan jag skulle bli hämtad i Marbella, packa ihop papper osv osv. Ni hör ju…

Jag tappade allt jag tog i, skrivaren fungerade inte, mina kläder var inte klara hos sömmerskan, jag skar mig på en utdragen låda i badrummet så jag fick ett sår som var ca 1 dm långt på underbenet och det tog ca 20 minuter att stoppa blodflödet. Och den tiden hade jag inte. Nästan inga plåster kvar. Jag fick klippa och skarva och tiden rann iväg och blodet likaså. Det blödde igenom plåstren. Jag fick fixa nya. På exakt tid var jag klar och under denna kaotiska förmiddag hade jag klarat av allt och lite till och även bestämt mig för att det inte var någon idé att bryta ihop utan mötte chauffören med ett leende på läpparna. Självklart var det köer på vägen till Málaga men vi hade gott om tid. Trodde jag. Vi var ju snart på flygplatsen. En halvtimme före utsatt landningstid får jag ett meddelande på min mobil: ”Hej vi har landat nu.” Neeeej!

Jag stod dock beredd när golfgruppen kom ut från flygplatsbyggnaden med kalla öl och mackor som killarna åt med god aptit.

Golfbagar och väskor packades in och vi var äntligen på väg mot Jerez. Vid avfarten till Marbella svänger vi av och jag inser att något är fel och frågar vart vi är på väg. Vi ska släppa av dig i Marbella blir svaret. Nej jag ska med till Jerez replikerar jag snabbt. Efter några minuters diskuterande är vi överens att jag inte ska släppas av i Marbella men då tar de vägen genom Marbella och jag ber dem åka upp på motorvägen igen men får svaret att där är det köer. Dagen fortsätter som den börjat…

Väl framme i Jerez installerar sig alla i sina rum. Och det var här mina mindre positiva upplevelser för dagen vände. Rummen visade sig vara egna hus/villor för 2 personer med fullt utrustat kök, två badrum, två sovrum, vardagsrum och uteplats med utsikt mot golfbanan. Jag släntrade efter gruppen med överblivna öl för att se hur ”rummen” såg ut. Döm om förvånade miner när gruppen och jag kom till villorna. Vilken fullträff!

Jaha då var det bara att kolla ett konferensrum, se till att bordet som jag reserverat åt gruppen till middagen var klart och att kolla in middagsbuffén så den stämde in på det femstjärniga hotellets beskrivning. Jag fick i uppdrag att boka bord till lördagskvällen på en restaurang som jag rekommenderat inne i Jerez centrum och sedan skulle jag in till Jerez och kolla några restauranger för att senare åka tillbaka till Marbella.

Chauffören väntade tålmodigt på golfhotellet i säkert en timme och till slut var jag klar. Nu till Jerez sedan hem. Det skulle bli en sen kväll eller rättare sagt natt men vad gör det. Skönt att komma hem efter en lång men trevlig dag. Inte ont anande kör vi mot Jerez och på vägen får jag reda på att chauffören har fått in en körning från Sevilla till Marbella dagen därpå och frågar om det är okej att åka till Sevilla efter Jerez. Men jag då, vrålar jag. Jag ska till Marbella i kväll. Kan du köra mig dit nu?

Efter en del överläggningar inser jag att jag skulle vara hemma vid 12, 1-tiden på natten efter det att jag klarat av mina saker i Jerez och jag kunde då lika gärna ta en tur till Sevilla och stanna där över natten. Varför hålla på och bråka när jag ändå inte skulle göra något speciellt morgonen efter och jag besparade chauffören fem timmars extra körtid och en nästan sömnlös natt. 

Sagt och gjort. Efter att jag var klar i Jerez åkte vi till Sevilla. Jag blir avsläppt på Plaza Nueva mitt i Sevilla. Stan är full av glada människor och jag går in på första bästa hotell vid plazan och frågar om de har något ledigt rum. Visst har vi det säger receptionisten och tittar på mig och mitt obefintliga bagage. En handväska på axeln och min dator under armen. Kläderna är lite skrynkliga efter en dags resa. Har ingen aning om hur hår och makeup ser ut. Rummet kostar nästan 300 euros. Jag tackar för mig och sätter mig i foajén och börjar googla. Det finns lediga hotellrum men de är dyra och jag förstår snart varför. Det är musikfestival i Sevilla och de passar på att ta ut höga priser.

Sevilla, Andalusien, SpanienJag hittar ett hotell som ligger ca 5 min därifrån, ringer dit och får ett pris för ett rum. Hotellet är trestjärnigt och ser okej ut. Jag ber dem hålla rummet i en kvart. Slår på GPS:en och börjar min promenad. Attans, jag måste ha tag i en öppen affär. Klockan är snart elva på kvällen. På vägen hittar jag en liten supermercado och köper snabbt tandborste, tandkräm och deodorant.

När jag kommer till ”mitt” hotell blir jag vänligt mottagen. Dessutom har ju mitt bagage utökats med en påse från en supermarket med det nödvändigaste. Jag checkar in. Jag vet inte vad receptionisten tänker men jag ser ett leende och en frågande blick och hon kunde nog inte bestämma sig för om jag hade blivit utslängd och dumpad, tappat bort mitt bagage eller bara var lite tokig i största allmänhet.

Morgonen efter tar jag mig ut på stan, äter frukost på ett litet café, letar reda på hotellet där jag ska möta upp chauffören och hans kunder. De är nästan en timme försenade så jag tar mig en kaffe på ytterligare ett café medan jag väntar på att de ska bli klara.

När kunder och bagage är inpackade visar det sig att det är indier från New Delhi som är på Spanienbesök och de tror att jag är deras privata guide. Jag försöker förklara att så är det inte utan jag ska bara tillbaka till Marbella. De lyssnar inte på det örat utan vill veta allt om Marbella där de ska tillbringa tre nätter. Helst allt om Málaga och Barcelona också.

De vill ha restaurangtips, utflyktsförslag, veta allt som jag har att berätta om Spanien. De skrattar hjärtligt när jag berättar att Marbella har ca 140.000 invånare och de säger att då måste alla känna alla. Det är klart att det är annorlunda mot New Delhis 10 miljoner invånare där de kommer ifrån.

Det blir två och en halvtimmes prat och ett antal telefonsamtal för att försöka få tag på en engelsktalande guide till dem, för att kolla om deras visum gäller för att komma in i Gibraltar och leta efter en bil med privat chaufför som kan ta dem till Gibraltar samma eftermiddag och sedan till Ronda och Málaga följande. Där misslyckades jag för allt var fullbokat för dagen så jag bad dem att be hotellet om hjälp. De fick mitt visitkort och naturligtvis har jag fått ett antal frågor via mail under helgen. Det sista var att de tackade så mycket för all hjälp och att jag skulle höra av mig när jag kommer till Indien så hjälper de mig gärna med tips. Jättebra att veta. Då är det bara att börja planera resan. 

Väl hemma i Marbella efter ett strapatsrikt dygn slänger jag mig i sängen för 20 minuters siesta innan det är dags att fixa till mig inför dagens lunch hos vänner som börjar klockan 15. Jag har exakt en timme på mig att duscha, byta kläder, fixa present och promenera hem till dem. Jag ringer på dörren en kvart försenad men med nya krafter och ett oförglömligt äventyr i bagaget. 

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie