Stäng

Den här hemsidan använder cookies. Du kan läsa mer här: integritetspolicy.

España-bloggen

En blogg om upplevelser, vardagstankar och smultronställen.

Utsläppt efter 16 dagar

Rose-Marie Wiberg - måndag, maj 13, 2019

Costa del Sol-sjukhuset
Efter 16 dagar på Costa del Sol-sjukhuset blir jag äntligen utsläppt. 16 dagar av sjukhusrutiner, provtagningar, omvårdnad och ett väntande på att analysen av operationsproverna ska komma. 

Det har blivit en hel del iakttagelser av vad som händer runt omkring mig i den lilla salen som jag 12 dagar av 16 fått disponera själv. Veckan före operationen med havsutsikt och veckan efter med utsikt över bergen. Båda gångerna fönstersäng. 

Det som slår mig är att det finns effektiva rutiner som jag upplever det. När jag ringer på klockan då jag behöver hjälp med något finns ett högtalarsystem där någon från personalen svarar och frågar vad jag vill. Då kan de skicka rätt person och ta med rätt saker utan att först springa och fråga för att sedan gå ut och komma tillbaka igen.

Frukosten och sena dryckesvagnen verkar fungera så att det kommer in en som tar temperaturen och frågar vad jag vill ha, går ut och meddelar den som delar ut frukost och dryck så hon, för det är alltid en hon som serverar, slipper att gå in och fråga, sen hämta och gå tillbaka in igen. För mig är det att effektivt sätt att jobba på och frigör säkert tid för alla parter.

Sista dagen ringde jag på klockan och svarade sen snällt på frågan vad jag ville ha. Mitt snabba svar blev una caña por favor. Det blev lite tyst någon bråkdels sekund tills jag upptäckte vad jag sagt. Jag sa att jag ville ha ett glas öl….. Det jag skulle säga var cuña vilket betyder bäcken. Viss skillnad. 

Till helgerna verkar det som om man får beställa mat och välja vad man vill ha. De kommer och tar upp beställning dagen innan. Det går att välja mellan tre förrätter, tre varmrätter och tre desserter. Jättehärligt att kunna få en valmöjlighet.

>En dag kom det in en bricka med en fin matsedel i färg som dessutom beskrev att en välkänd restaurang, Santiago, hade 25-årsjubileum och deras kockar hade lagat lunchen i sjukhusköket till ca 500 patienter. Lunchen bestod av en skaldjurs- och grönsakssoppa, corvina, vit fisk, med grönsaker och sås och som dessert två små tårtbitar. Vilken överraskning! Och dagen därpå skrev tidningen Sur om detta. 

Personalen på min avdelning tyckte nog att jag var den ensammaste personen som fanns där just då för jag hade ingen familj som var hos mig 24 timmar om dygnet utan ”bara” goda vänner som kom upp några timmar per dag. För mig som uppskattade dessa avbrott var det jätteroligt men att ha någon på plats hela tiden – nej tack.

Det kom in en kvinna på rummet och sa att de hade frågat på avdelningen om någon av patienterna var ensamma och då hade de sagt att ja Rose-Marie på rum 2308 behöver nog någon som pratar med henne och dessutom pratar hon spanska. Hon är pigg, pratar gärna och vill nog ha sällskap. Det var volontärer som skulle vara sällskapsdamer.

När jag fick frågan om jag ville att någon kom och pratade med mig tog jag tillfället i akt och tackade ja för jag såg det som ännu en spansklektion. Tänk vilken förmån för mig att kunna prata spanska varje dag och jag lärde mig hur många nya ord som helst så jag pluggade dessutom en timme eller två när jag låg där i sängen utan att kunna göra något annat. Allra minst gå ur sängen eller röra vänsterbenet. 

Ja det gäller att ta tillvaro på alla tillfällen.

Saludos y hasta pronto,

Rose-Marie